Bländande skatter från ett sargat land

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 51/52, 23 december 2011

Sprängningen av de två monumentala Buddha-statyerna i Bamiyan i Afghanistan för tio år sedan är en sinnebild för det sorgliga öde som drabbat landet.

Krig och stridigheter har utöver mänskligt lidande lett till att Afghanistans och världens folk förlorat oersättligt kulturarv. Arkeologiska platser har plundrats och vandaliserats över hela landet. Det viktiga fornlämningsområdet i Hadda, som var ett buddhistiskt centrum fram till 700-talen e.Kr, är förött av plundrare. Merparten av de 23 000 påträffade föremålen i området, varav ett stort antal skulpturer och reliefer som förvarades på Nationalmuseet i Kabul, är stulna eller förstörda. Nationalmuseet, som till stora delar förstördes i mars 1994 efter att ha beskjutits med granater, är återuppbyggt men tre fjärdedelar av det arkeologiska materialet är för alltid borta, bland annat praktföremål från 200 f.Kr - 100-talen e.Kr.

Olika samverkansprojekt har igångsatts inom restaurering, utgrävning, forskning och utbildning för att rädda det som räddas kan av Afghanistans enastående kulturarv.

Skatter på Djurgården

På stillsamma Djurgården i Stockholm har en stilig berguv sedan en tid skapat oro bland smågnagare, mås- och kråkfåglar. Men också andra bevingade varelser och förunderliga väsen har temporärt slagit sig ned; gyllene gudinnor och amoriner, och drakar och kaosdjur i glänsande guld. Det handlar om arkeologiska föremål ur Afghanistans mirakulöst räddade kulturskatt.

I december 2006 öppnade en vandringsutställning på Guimet-museet i Paris med valda delar ur Afghanistans arkeologiska samlingar, främst från perioden 200 f.Kr - 100 e.Kr. Fem år senare har nu denna utställning, "Afghanistan - mitt i världen", kommit till Sverige där den exponeras på Etnografiska på Djurgården till och med 25 mars 2012. Materialet, som lånats av nationalmuseet i Kabul, har till utställningen på Etnografiska kompletterats med föremål ur de svenska Världskulturmuseernas samlingar i Stockholm.

I den lilla katalogen till den stora vandringsutställningen skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i sitt förord: "Det är en historia om mod, integritet och mänsklighet som ger oss svar på frågan om den betydelse kulturarvet kan ha för människan." Det är glädjande, om än något sent påkommet, med en sådan uttalad insikt om kulturarvets betydelse.

I ett annat inledande textavsnitt skriver Afghanistans president Hamid Karzai bland annat: "När vi för nio år sedan satt som gisslan i vårt eget land hade vi inte kunnat drömma om att museer runt om i världen, däribland Världskulturmuseerna i Sverige, skulle hylla Afghanistans rika kultur och historia på det här sättet."

Fyratusenåriga spår

Arkeologer kom en bortglömd stadscivilisation på spåren 1966 i samband med att bönder hittade en guld- och silverskatt i en grav nära en kulle (tepe) utanför byn Fullol i nordöstra Afghanistan. Graven visade sig vara fyratusen år gammal (från 2200-1900 f.Kr) och innehöll rester av sjutton guld- och silverkärl, varav tre exponeras i den aktuella utställningen. Ett av fragmenten pryds av en relief av en tjur som påminner om tjurbilder påträffade i forna Mesopotamien (en del av nuvarande Irak) på tvåhundra mils avstånd från fyndplatsen i Afghanistan, en besvärlig färdväg som gick över öken och berg.

Med sitt strategiska läge på Sidenvägen som förband öst med väst utvecklades Afghanistan tidigt till ett handelscentrum. Hit kom varor från antikens Grekland och Rom, Kina, Indien, Persien och Centralasien. En del av de förevisade objekten härrör från den antika grekiska staden Ai Khanum vid gränsen till Tajikistan i nordöstra Afghanistan, som undersöktes av franska arkeologer 1965. Staden grundades omkring 300 f.Kr av en av Alexander den stores generaler och blev ett fäste för grekisk kultur.

Slutet för Ai Khanum kom omkring 145 f.Kr när beridna nomadskaror dundrade ner från nordost och plundrade och förstörde den grekiska utposten i öster. På 1980-talet skulle det som återstod av Ai Khanum plundras ännu en gång.

Beströdda med guld

Men utställningens mest spektakulära föremål kommer från en handfull nomadgravar påträffade i en kulle i det antika Baktrien. Platsen, som ligger i närheten av den nuvarande staden Shibargan i nordöstra Afghanistan, har döpts till guldkullen - Tillya Tepe. Området kring fyndplatsen utgörs i dag av uttorkade höjder och slätter, men en gång var det fyllt av liv och växtlighet, och befolkat av ett gåtfullt nomadfolk.

Upptäckten gjordes 1978, året innan den sovjetiska invasionen, i samband med att sovjetiska arkeologer utforskade en fyratusen år gammal bosättning. I det översta lagret hittades sex avsevärt yngre gravar från omkring 100-talet e.Kr; fem för kvinnor, en för en man. Tillsammans fick de sex begravda med sig drygt 20 000 föremål på resan till livet efter detta. Med några få undantag var samtliga av guld, en del av smyckena var prydda med halvädelstenar. Huvuddelen av de kostbara föremålen, många av häpnadsväckande skönhet - smycken, huvudprydnader, spännen, mynt och vapen - var tillverkade på 100-talet e.Kr. En del var avsevärt äldre och flera hade sitt ursprung i Centralasien. Ett par av kvinnorna fick med sig en spegel från Han-dynastins Kina, medan mannen lades till vila med huvudet på en 650 gram tung guldskiva, en påkostad variant av huvudstöden av trä som hittats i andra nomadgravar.

Nomaderna i Centralasien brukade begrava sina döda i högar (kurgan). I Tillya Tepe användes i stället en hög som bildats av ruinerna efter den fyratusenåriga bosättningen. De sex människorna på "guldkullen" tillhörde sitt folks elit. Kanske var de skyter, ett ryttarfolk vars ättlingar förödde Ai Khanum 145 f.Kr.

En plingande sagokrona

En hopfällbar "legokrona" av rent guld med en mängd skimrande löv (eller kanske symboliska stjärnor?) drar genast till sig besökarens uppmärksamhet. Den sagolika kronan är från 100-talet e.Kr och låg i en av kvinnogravarna i Tillya Tepe. Liksom vardagliga föremål var nomadernas skatter lätta att förvara och transportera, och den praktfulla huvudprydnaden var gjord för att lätt kunna tas isär och vikas ihop när den inte användes.

Guldkronan består av fem "träd" som står på en "blomstrande äng" (pannbandet). Den naturinspirerade kronan är av en typ känd från perioden och århundradena som följde, från Centralasien över Sibirien till den Koreanska halvön. Sagokronan måste ha plingat behagligt när den bars omkring.

Skatten från Tillya Tepe, känd som det baktriska guldet, troddes vara förlorad och guldet nedsmält av talibanerna som tillskansade sig makten 1996. Men skatten räddades till eftervärlden av en krets modiga afghanska arkeologer och museitjänstemän. I slutskedet hängde det bokstavligen på en tråd - en stubintråd. Berättelsen om hur det baktriska guldet räddades är som tagen ur en äventyrsroman. Den handlar bland annat om fem okända "nyckelbärare" som måste vara på plats samtidigt för att kunna öppna valvet där skatten låsts in. När talibanerna omsider fick kännedom om att skatten förvarades i den afghanska centralbankens underjordiska valv, och insåg att de inte kunde bryta sig in, beslöt de att spränga sig in. Men i sista ögonblicket blev de bortjagade av amerikanske soldater. Hade detonationen ägt rum skulle de oskattbara föremålen med stor sannolikhet ha förvandlats till grus.

Palatsskatten

En liknande historia utspelades i Irak där enskilda människor räddade värdefulla arkeologiska föremål, medan de Natoledda styrkorna fick kritik för att de inte skyddade lämningarna i forntida Babylon och andra historiska kulturvärden. I Lybien försvann i samband med revolutionen tusentals antika föremål, bland annat plundrades den s.k. Benghaziskatten. Många hyser nu oro för att ett liknande öde skall drabba Syriens kulturarv.

Utställningen på Etnografiska innehåller dessutom fantastiska föremål från Begram, där franska arkeologer i slutet av 1930-talet gjorde en häpnadsväckande upptäckt i ruinerna av det som kan ha varit ett palats. De förbluffade arkeologerna fann två dolda rum späckade med konstföremål. De utsökta objekten hade importerats på 100-talet e Kr från Kina, Indien och romarriket som då omfattade Egypten. I de slutna rummen förvarades snidade figurer i elfenben från Indien, emaljfärgsbemålade glasföremål från Egypten, romerska bronsfigurer med symboler lånade från den fornegyptiska mytologin, med mera.

Behöver det tilläggas att denna utställning bör ses?

Lars Kollberg