Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 9 december 2011
Fredsrörelsen på Orust:
Fred är mer än bara frånvaro av krig
De legendariska fredsaktivisterna Erni och Ola Friholt har en mångårig kamp för fred och solidaritet bakom sig. Deras arbete är förenat med kärlek till det lokala livet på Orust i Bohuslän och en stark vilja att stödja människor i de fattigaste delarna av världen.
Ola och Erni Friholt.
Erni och Ola Friholt bor i ett hus som en gång varit lanthandel i fiskeläget Stocken, på Orust. Med havet och naturen precis utanför fönstret är det svårt att föreställa sig en värld av krig, kärnvapenupprustning och fattigdom.
Hemma hos Friholts finns en påtaglig värme som de frikostigt delar med sig av och i huset finns deras gemensamma kontor där bland annat Fredsrörelsen på Orust har sin utgångspunkt. Den gemensamma kärleken mellan paret Friholt sträcker sig längre bort än för de flesta, den finns med i deras kamp för en rättvis och fredlig utveckling i världen.
Årets internationella FN-dag manifesterades av Fredsrörelsen på Orust som bjöd in forskaren och kännaren av arabvärlden, Gösta Tompuri. Hans föreläsning på Henåns kulturhus handlade om händelserna och utvecklingen i bland annat Libyen. Till kulturhuset i Henån har ortsbefolkningen i många år kunnat komma för att lyssna och diskutera alla de aktuella teman som Ola och Erni tillsammans med övriga i styrelsen tycker är viktigt att informera och samtala om.
- Vi planerar fredsrörelsens program långt i förväg så det blev ett märkligt sammanträffande att kvällens arrangemang kommer att handla om de aktuella nyheterna om Gaddafi och Libyen, säger Erni.
Hon berättar om föreningens arbete som har funnits i över 25 år, medlemsantalet är cirka hundratrettio, varav hälften är utspridda över hela Sverige.
Gandhis drömmar
Huset vid bryggan där paret Friholt lever var en gång i tiden Olas barndomshem, nu har det på ett varsamt sätt moderniserats. Det finns både solfångare och havsvärme som energikällor.
Många personer som har besökt Stocken på Orust genom åren har säkert varit och fikat på deras solidariska café som till för några år sedan hade kök i källaren och servering på bryggan framför huset. Där serverades rättvisemärkt kaffe och te, kakorna och tårtorna hade namn som Mahatma Gandhis drömmar, bakelsen Rosa Luxemburg, mandeltårtan Amandla Mandela. Nu finns där bara konstgalleriet kvar där Ola ställer ut sina egna målningar, motiven är ofta hembygdens havsmiljö.
Erni och Ola skriver just nu på en bok som ska handla om Bryggcafé Stocken, och vilken betydelse det fick för parets fredsarbete.
Kollektiva skuldkänslan
Erni berättar särskilt om Zitzer-republiken som fredsrörelsen på Orust bistår, det är en serbisk ideell rörelse som vapenvägrade under kriget mot Kroatien 1992 och senare gav råd till vägrare i Bosnien och Kosovo. Numera kämpar Serbiens folk för det dagliga brödet, och Zitzer manar oss att hålla deras idéer levande. Det är sådana historier som boken kommer att handla om i kombination med Bryggcaféets recept.
- Det var här hemma i den här miljön som jag började förstå hur den ojämlika fördelningen av jordens resurser gradvis kommer att få små byar att dö ut, säger Ola fundersamt. Den ekonomiska tillväxten efter andra världskriget skapade problem för den lokala näringen här på västkusten. Små orter skulle inte komma att överleva den politik som främjade storskalighet med ensidig inriktning på tillväxt. Jag tyckte också att det var outhärdligt att leva med insikten att vår utveckling utnyttjar länder i tredje världen, säger han.
Ola beslöt tidigt att börja arbeta med U-grupper, som det hette på den tiden, och han engagerade sig i Svalornas Indienprojekt som var en del av det svenska solidaritetsarbetet. Under den här tiden hade inte Ola och Erni mötts ännu, det blev först några år senare efter att båda på skilda håll sagt upp sig från sina lärarjobb och separerat från sina respektive familjer. Kärleken förde dem sedan ut i världen på gemensamma resor till Indien och Bangladesh men även var och en för sig.
- Fred är mer än bara frånvaro av krig, säger Erni med eftertryck.
Hon berättar om barndomen i ett krigsdrabbat Europa, om pappan som blev skjuten i krigets sista vecka och om sin aversion mot Österrike efter kriget. När freden kom 1945 så kunde hon trots allas fredsglädje ändå inte känna att kriget var slut, allt var ju sönderskjutet, säger hon. Fattigdomen och bristen på det nödvändigaste var ständigt närvarande, trots att det riktiga kriget upphörde.
- Jag kände mig smutsig och levde med den kollektiva skuldkänslan efter kriget. Inte bara pappa och min bror hade tagits ifrån mig, utan också mitt fosterland, säger Erni och förklarar hur svårt det sedan var att ha kvar sin mamma och syster i Österrike medan hon själv flyttade till Sverige för att starta ett nytt liv.
Trots att Ernis och Olas tidiga erfarenheter och uppväxtförhållanden skiljer sig fundamentalt åt så är deras starka vilja den samma, att förena det lilla med det stora, det lokala med det globala. Att båda dessutom beslöt på var sitt håll att börja arbeta heltid som frilansande fredsaktivister gör deras engagemang unikt och utgör en bestående kraft i deras liv.
En stor samlad kraft
Erni var en bland tusen fredskvinnor från hela världen som nominerades till Nobels fredspris år 2005, men hon fick i stället tillsammans med Ola ta emot det lilla Fredspriset samma år. Det är en utmärkelse som Sveriges Fredsråd delar ut på FN-dagen. En av motiveringarna löd att paret har medverkat i att internationalisera Sverige i fredskampen. Ernis fredsprojekt har varit många: Byutveckling i Indien, kampen för kvinnors rättigheter i Bangladesh och internationella fredsmarscher är bara några exempel.
- Under 70-talet var vi med och startade ett bokcafé i Göteborg och producerade tidskrifter som PAX och Milda makter. Tidningarna gav ut information om det aktuella läget inom fredsforskningen, säger Ola.
Han beskriver vilken skillnad det var på den tiden med engagemanget. Då låg fokus på kamp mot kärnkraft och kärnvapen.
- Vi hade själva en bredare syn på vad som bygger en fredlig utveckling, tillägger han.
- Den svenskägda vapentillverkaren Bofors levererade fram till 70-talet vapen till cirka 70 länders krigföring, tillägger Erni.
Hon beskriver hur Svenska freds arbetade mot planerna på svenska kärnvapen, ett arbete som pågick tillsammans med kvinno- och miljörörelsen. De olika grupperna hade mycket gemensamt på den tiden och hängde ihop på ett annat sätt än i dag.
- Tillsammans fick vi en stor samlad kraft och påverkade enormt i kampen mot USA:s och Natos krig, förklarar hon.
Erni och Ola Friholt bor i ett hus som en gång varit lanthandel. Här finns deras gemensamma kontor där bland annat Fredsrörelsen på Orust har sin utgångspunkt.
Jagriti Vihara
Det går inte att återge den vikt som paret Friholt har haft för fredsarbetet både i Sverige och utomlands, men det är tydligt att Olas arbete med byutvecklingsprojektet Jagriti Vihara i Indien är särskilt betydelsefullt för honom.
- Jagriti Vihara är en fredlig rörelse med syfte att öka befolkningens självkänsla och väcka deras initiativkraft, säger Ola. Ursprungsfolken som bland annat bor i Jharkhand lever nära naturen och de kan allt om hur man tar vara på skogens resurser. Men deras livsnödvändiga djungelområden skövlas år efter år av entreprenörer. Hela byar slukas av kolgruvornas dagbrott och människor måste finna nytt land, förklarar han.
Orimliga rapporter
Ola och Erni berättar om den nästkommande gemensamma resan till Indien i januari. Ola ska göra en uppföljning och redovisning av ett SIDA-projekt, och Erni ska skriva om kvinnornas situation.
- Vi kommer bara att vara i Indien en månad den här gången, förr i tiden kunde vi vara borta längre, säger Erni. En gång åkte jag hela vägen till Indien med en bil som var fullastad med saker, och då tog resan dit sex veckor att göra.
Hon tillägger att i dag har allt blivit dyrare så resorna blir inte lika långvariga. Erni menar också att biståndsarbetet genom Forum Syd och SIDA har blivit svårt att genomföra sedan Sveriges borgerliga regering drastiskt ändrade förutsättningarna för bidrag till biståndsprojekt.
Ola tycker att detta kräver orimlig tid och skapar irritation. Hjälparbetet blir lidande.
- Nu förväntas rapporterna innehålla omedelbara resultat och det ska finnas teoretiska resonemang efter orealistiska schabloner lagda på allt som görs i biståndsprojekten, säger han.
Fistulasjukhuset
Ett av Ernis projekt var hennes aktiva medlemsskap i Kvinnorådet för Internationellt Bistånd (KIB). Där kom hon i kontakt med Fistulasjukhuset i Etiopien. Hon skrev om de förlossningsskadade kvinnorna som opereras och rehabiliteras genom stiftelsen och som återfår sin värdighet. Rapporten beskriver deras livslånga lidande. Mer än 25000 kvinnor dör årligen under sin vandring, på nästan obefintliga vägar, på väg till ett sjukhus. Men några tusen skadade kvinnor kommer fram och kan räddas.
"Fistulasjukhuset finns i Etiopien men kunde ligga var som helst i världen där kvinnors lidanden inte tillmäts någon betydelse", skriver Erni i sin rapport. "Om bara en del av alla resurser som används för patriarkatets upprustning och krig kunde omdirigeras till konstruktiv samhällsutveckling skulle de efterlängtade fredliga samhällena komma mycket närmare."
Läs mer: Med ansiktet mot vinden - om kamp för livet i Indien och Sverige (1984) av Ola och Erni Friholt
Fredsrörelsen på Orust:
Jagriti Vihara: www.jvv.se
Fistulastiftelsen: