|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 45, 11 november 2011 Förr kallades det kolonialism R
ikare och starkare länder och folkgrupper har i alla tider tagit sig friheter mot de fattigare och svagare. Ofta har det handlat om erövringar och plundring. Under senare århundraden har det främst varit europeiska länder som har lagt under sig stora områden på andra kontinenter. Dessa områden har blivit kolonier som bland annat har försett kolonisatörerna med råvaror. Under senare delen av 1900-talet blev kolonierna fria, självständiga stater. Men den ekonomiska exploateringen av de forna kolonierna har inte upphört. Under senare tid har en företeelse som kallas land grabbing blivit allt vanligare. Det innebär att stater och privata investerare i den rikare delen av världen tar över stora arealer jordbruksmark i fattigare länder för att producera mat och biobränslen för egen konsumtion. Tiotals miljoner hektar bördig mark har köpts upp eller arrenderats. Länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA och oljestater som Saudiarabien, Qatar och Libyen liksom växande ekonomier, till exempel Kina och Sydkorea, har tagit över mark i länder som Sudan, Etiopien, Tanzania, Moçambique och Madagaskar i Afrika, Kambodja och Indonesien i Asien och Brasilien och Argentina i Sydamerika, för att ta några exempel. Världsbanken har uppmuntrat denna typ av investeringar med motiveringen att utvecklingsländerna gynnas av dessa storskaliga projekt, då de anses skapa arbetstillfällen, bidra till en förbättrad infrastruktur och introducera modern teknik. I en rapport som Världsbanken publicerade förra året pekar banken på den dramatiska ökningen av investeringar i jordbruksmark efter livsmedelskrisen 2008. Banken nämner ett antal lyckade fall, men tvingas konstatera att investerarna har föredragit länder med svag styrning av markanvändningen. Det har gjort det möjligt för dem att förvärva mark så gott som gratis och utan hänsyn till lokal lagstiftning. Enligt rapporten har avtal förhandlats fram i hemlighet. Jordbrukare som har berörts har inte fått delta i förhandlingarna, vilket bland annat har lett till att de har vräkts från sin mark utan rimlig ersättning. Världsbanken konstaterar också att investerarna inte har skapat det antal arbeten som de har lovat. Investeringarna har ofta varit misslyckade på grund av bristande kunskaper om hur jordbruk ska bedrivas, eller på grund av att investerarna har varit mer intresserade av snabba vinster än att odla marken på ett hållbart sätt. En nödvändig komponent i utvecklingen av fattiga länder är att kvinnornas ställning stärks. Men av Världsbanken rapport framgår att land grabbing har förvärrat kvinnornas situation. Genom de utländska investeringarna har kvinnors möjlighet till försörjning genom att odla sin mark försämrats och tiden som krävs för att bära hem vatten och ved för att kunna föda familjen har ökat. "Rapporten är pinsam för Världsbanken", anser FN:s särskilde rapportör om rätten till mat, den belgiska juridikprofessorn Olivier de Schutter. Han menar att prioriteringen av storskaligt, spekulativt jordbruk inte tar hänsyn till de småbönder som försörjer lokalsamhällen och att sådana storskaliga metoder inte kan lösa problemen med svält och undernäring. Slutsatsen av rapporten måste bli, menar de Schutter, att storskaliga investeringar måste upphöra omedelbart. De problem som har dokumenterats i rapporten måste lösas innan man går vidare. De Schutter påpekar att lösningen på livsmedelskrisen inte ligger i hur mycket pengar som investeras utan hur de investeras. Genom småskalig, ekologisk odling med högproduktiva, hållbara metoder kan man komma tillrätta med livsmedelsförsörjningen för utsatta grupper över hela världen. Land grabbing leder till förstörda ekosystem och kränkningar av mänskliga rättigheter. EU:s politik för biobränslen och de internationella finansiella institutionernas stöd till den förda politiken är några av orsakerna till de växande problemen med land grabbing. Den svenska regeringen måste därför verka kraftfullt inom EU och Världsbanken för att få till stånd en förändring av den politik som i dag gynnar fortsatt spridning av land grabbing. |