|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 45, 11 november 2011 Certifiering som affärsidé I
Miljömagasinet häromveckan skrevs om certifiering av vår mat. Rättviseprodukter, KRAV, Klimatsmart med mera. Och som det också klart stod i en artikel - vem certifierar man för? Jo, för sin egen del. Certifieringen har blivit en affärsidé. Certifieraren är en mellanhand som tjänar pengar på konsumentens osäkerhet och okunnighet i biologiska frågor. Att snart ha en import på mer än 50 procent av maten, som Sverige, är rena politiska självmordet! Att andra länder inte beskattar sin egen livsmedelsproduktion just för att den ska kunna existera är det bara svenskarna som inte fattar. Därför går det som det går. Bygga bostäder och annat på fast bra odlingsmark och låta bönderna hållas på sina lerjordar. Som är gamla utdikade slättsjöar som nu framöver, med klimatproblemen, blir värdelösa våtmarker - igen. Minst hälften av alla aktiva bönder i dag, som har sin huvudsakliga inkomst från jordbrukande, är mjölkproducenter. I ett historiskt perspektiv, ett kort perspektiv, så hade Sverige 1995 bara 15 000 lantbrukare som hade mer än halva sin inkomst från aktivt lantbrukande. I dag är det 10 000 företag, varav hälften alltså är mjölkproducenter. Enligt de prognoser som gjorts från experthåll för några år sedan så behövs enbart 500 mjölkfabriker med 500 kor vardera för att klara svensk försörjning med komjölk. Om inte importen tar över marknaden. I dag är hälften av världens befolkning stadsbor. Vem ska ordna livsmedel till dessa miljarder människor. Ska folk odla utanför knuten som förr? Det är inte möjligt. Det största problemet blir att få fram tillräckligt stor odlingsareal för den befolkning som Sverige har i dag. Sverige är ett vidsträckt land, men, trots det, med relativt litet odlingsmark. Självklart kan inte prima åkermark användas till foderväxtodling annat än i en ekologiskt effektiv växtföljdsrotation. Men stora svenska åkerarealer lämpar sig, tyvärr, bara för foderväxtodling. Den svenska hagen, som var basen för djurhållningen, har försvunnit genom beskogning och därför kommer dagens granodlingar att tvingas återgå till betesmark genom totalavverkningar. Odlingsmarksförluster genom bebyggelse och vägar går däremot inte att återställa. Denna nygamla situation kan dessutom inte bedrivas i storskaliga kapitalintensiva enheter, som är det oljedrogade jordbrukets förutsättningar i dag, utan det krävs ett småskaligt arbetsintensivt ekologiskt lantbrukande av trettiotalsmodell. Men innan dess kommer olika certifieringsmodeller och funderingar på varför jordbruksprodukter stiger i pris på marknaden att bekymra stadsbefolkningen medan de som fortfarande bor kvar på landet packar sina väskor för att ansluta sig till sina släktingar i staden. Vi svenskar parasiterar i dag, ekologiskt och socialt, på andra länders jordbruksproduktion då vi importerar hälften av vår mat, oavsett om det är vegetabilier eller animalier. När ska verkligheten nå certifieringsivrarna. Ty det finns inte så mycket i detta land att certifiera! |