|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 44, 4 november 2011 Bensin på skuldbrasan D
en europeiska skuldkrisen är en utlöpare av den ekonomiska krisen 2008. De amerikanska och europeiska regeringarna öste ut pengar för att lösa ut bankerna och återställa tilltron för ekonomin. Bankerna erbjöd Grekland korta obligationslån till en ränta på bara några tiondels procent. Mer än man ville ha. Några månader senare mångfaldigades räntan. Värderingsinstituten hade bedömt Grekland som mycket säkert. Man räknade också med att EU skulle rycka ut, om det blev kris. Grekland hade blivit godkänt för euro på bokföringsfinter till en alldeles för hög kurs. Genom att överge euron kunde man få en rätt värderad valuta och exportförmågan återställas. Men då skulle bankerna förlora pengar. Dagens lösning är till för att rädda dem, men befolkningen, som inte orsakat krisen, får betala med nedskärningar. De minskar den ekonomiska aktiviteten, så att Grekland troligen aldrig kan betala sina skulder. Likheterna är stora med utsugningen av länder i Östeuropa och Syd genom skuldplanen efter 1982 års kris, säger Eric Toussaint, aktiv i Kommittén för avskaffande av tredje världens skuld, CADTM, i en intervju. Internationella domstolen kallar sådant för orättfärdigt berikande. Greklands sista långfristiga obligationer på nominellt 1000 euro har betalats med något över 400 på andrahandsmarknaden för att tillfredsställa bankernas avkastningskrav på 15 procent i dag. ECB, Europeiska Centralbanken, löser nu in dem med 800 euro - till bankerna inte till grekiska staten. Orsaken är att stadgarna för ECB och EU förbjuder direkta lån till länder, eftersom man vill bevara privata sektorns monopol på krediter till offentliga institutioner. Bankerna får agera mellanhand. ECB lånar ut till dem för 1,5 procents ränta mot garanti i bankernas skräpobligationer, där bankerna får behålla avkastningen på dem. Sedan lånar bankerna vidare till tre och trekvarts procent eller mer för korta lån. Den skuldreglering som överenskommits är inte en avskrivning av skulderna men en nedskrivning för förväntad förlust enligt Toussaint. Bankerna klarar då kanske inte det nya kapitaltäckningskravet på nio procent, tidigare gällde åtta procent. Med nio kronor i eget kapital får banken låna ut 91 kronor. Sätts dessa pengar in i banken räknas de som säkerhet för att få låna ut 91 procent av dem, och så vidare. Det kallas Fractional Banking och kan snabbt blåsa upp penningvolymen. Enligt Nicole Foss, redaktör för The Automatic Earth, som behandlar finans- och energisituationen, finns det bara täckning för fem procent av pengarna i reala värden. När bubblan brister blir det depression därför att människor inte får råd med lånen. Det hotet är mer överhängande än den inflation som kommer vid återhämtningen efteråt genom energibristen. Det förtjänar att påpekas att krisen 2008 var både en finans- och energikris. Den hade hållits från dörren genom en tillväxt byggd på lån i stället för lön. Allt mindre andel av nationalinkomsten går till lön och allt större del till kapitalersättning, där en stor del blir spekulationskapital. Då måste människor låna för att kunna upprätthålla standarden och köpa huset. När priset på bensin nära fördubblades som i USA med låg skatt på den höll inte kalkylen för att både betala räntorna på huset och kostnaden för pendling till arbetet. Att rädda ekonomin och hålla uppe tillväxten genom att ge mer pengar till bankerna, som man gjorde 2008 och gör vid eurokrisen nu, är därför som att få fart på elden med bensin och riskera en skuldbrasa så stor att inga skattepengar kommer att räcka till för att släcka den. Då är det antagligen mindre riskabelt att låta bankerna krascha och använda pengarna till den energiomställning vi måste göra. |