|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 21 oktober 2011 Hemlighetsmakeri dödar demokratin T
ystnaden är fortfarande skrämmande när det gäller Fukushima. Då och då kan vi läsa om vad som händer i reaktor ett, men vad som händer i de två andra skadade reaktorerna vet vi inte, inte heller vad som hänt/händer med de tre bassängerna där det använda kärnbränslet förvaras. Tystnad och hemlighetsmakeri har sedan den 11 mars kännetecknat kärnkraftsägarna Tepcos rapportering. IAEA (det internationella atomenergiorganet) har haft en 12-mannadelegation i Japan för att undersöka förhållandena. En delrapport kom häromdagen i vilken det sägs att 2400 kvadratkilometer land måste saneras, dels i Fukushima-prefekturen, dels i de fyra omkringliggande prefekturerna. Arbetet med saneringen har påbörjats, men IAEA tycker att det går för långsamt. Problemet för Japan är ju att det är enormt stora jordmassor och annan bråte som ska forslas bort, och vart de ska forslas ger IAEA inget svar på. I en artikel i Japan Times läste jag att det ska transporteras till Tokio för förbränning. Vart tar då radioaktiviteten vägen? Räknar de med utspädningseffekten på samma sätt som de gjort med de radioaktiva vattenmassorna som släppts ut i havet? Vi vet inte och det verkar som om vi inte ska få veta. För många år sedan läste jag en bok som hette Der Atomstat (Atomstaten), skriven av den österrikiske kärnkraftsmotståndaren professor Robert Jungk. I dag har jag lyssnat på en intervju med tre japanska kärnkraftsarbetare på den tyska tv-stationen ZDF och kan konstatera att Jungk fått helt rätt. Då, för över 20 år sedan, trodde jag inte att detta kunde hända i någon av våra öppna demokratier, men jag hade fel. Hemlighetsmakeri, kontroller av medborgarna, yttrandeförbud och ovisshet både när det gäller stråldoser och framtidsutsikter är vad dessa japanska arbetare dagligen konfronteras med. Hittills har 180 000 människor arbetat med de havererade reaktorerna. När de anställs får de skriva under ett kontrakt i vilket det står att de inte får ha någon kontakt med media. De är utrustade med mätinstrument, men det är bara så att när de går in i reaktorbyggnaden så visar mätarna inte stråldosen utan det står "error", det vill säga fel på displayen. Deras mätare visar bara millisievert och när det blir högre värden så blir det error. Hur ska de då veta om det är farligt eller inte? "Det finns inga andra jobb att få här i Fukushima och jag måste försörja min familj, men jag är rädd", säger en av arbetarna i intervjun. "Rädd för arbetslöshet, rädd för strålningen, rädd för Tepco. Vi vet inte var någonstans i byggnaden som de höga doserna finns", fortsätter han. "Ibland får vi reda på det efteråt. Vad händer med min familj om jag blir sjuk? Om jag får barn, kan de vara skadade?" Han har ingen han kan fråga, han har ju yttrandeförbud. Ledningen för Tepco säger att de inte vet någonting om anställningkontrakten och yttrandeförbudet. - Det är inte vi som anställer folk, det gör våra underleverantörer", säger företagets informationsansvarige Yoshimi Hitosugi. Det är ett vanligt sätt att skjuta ifrån sig ansvar på, inte enbart inom kärnkraftsidustrin, vi möter det överallt i vår konkurrensutsatta värld. Cynismen är också den vitt spridd, myndigheter och företag tävlar i att förtiga och minimera risker. Eller vad sägs om följande uttalande? - De som ler får inga skador, bara de som oroar sig får skador, sade läkaren Shunichi Yamashita, en av regeringens rådgivare, i japansk tv. Den tyske reporterns kommentar: Människoförakt på japanska. Jag kan bara instämma, men är föraktet endast japanskt? |