Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 41, 14 oktober 2011

Sent en kväll

D

et är strax före midnatt och vi är på väg hemöver. Eftersom det är tio mil kvar och det kurrar i magen svänger vi in på Nyängs-Rasta i Grums. Restaurangdelen stängd men servicebutiken öppen. Ett mindre snabbköp med korvochmosdisk och gott om folk under ljusrören. Unga och gamla som vill betala bensin, småhandla eller få sig en cabanoss. Och en busslast hungriga norrmän.

Bakom disken en ung kvinna, som får kasta sig mellan kassan, kontokorten och mosbrickorna. Hon gör det utan uns av tidsspillan, hon orkar till och med vara vänlig, hennes fingrar dansar över tangenterna, hon frågar om man vill ha kvitto.

Men ensam med allt detta; hur är det möjligt? Ensam runt midnatt med alla kunder, all stress, allt ansvar? Hon är beundrans- men inte avundsvärd. Hon befinner sig ännu på banan i arbetslinjens Sverige. Hon gör tre personers jobb för en enda lön, som också den är för låg. Hon befinner sig hitom förslitningsskadorna och kanske att livet öppnar andra vägar för henne innan dess, får vi hoppas. Men hur kan man få hålla på så här?

Jag läser fina dikter av Jenny Wrangborg i nya numret av Folket i Bild. Det handlar om just detta, dessa människor som gör jobbet för låg lön, till ett högt pris för sig själva. Jenny är ovanlig som poet, eftersom hon samtidigt som hon skriver är förvärvsarbetande, jobbar som kallskänka. Tidigare i hemtjänsten och säsongsanställd på Liseberg.

Som så många. Alla som delar på nådens korttidsvikariat och osäkra anställningsförhållanden. Dessa, de till hälften osynliga i samhället.

Jenny Wrangborg har gett ut diktsamlingen som heter Kallskänken. En av dikterna heter Vi som bär städerna. Raderna blir som projektiler mot Alliansens av blå dunster uppblåsta ballonger, här ett citat:

Du som har emot tatuerat i trasiga handleder
och tacksamheten från samhället i löftet om snabb utförsäkring
Vi, vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker, väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar, monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar, plockar, reparerar och bär de här städerna
Vi som på jakt efter en seger som skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva

Det är vackert för det är sant. Och nödvändigt att skriva om. Dessutom glädjande att det finns någon som vågar skriva poesi om en verklighet som så många delar och som tyvärr är så orättvist fördelad. Som hon där i kassan på Nyängs-Rasta och alla andra överbelastade och underbetalda här i det svenska samhället, som bär inte bara städer utan också nätter på sina axlar.

Bengt Berg

Utdrag ur Bengt Bergs nyutkomna bok Mellan Nordkap och Syrakusa. Betraktelser.

Share