Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 37, 16 september 2011
Partiet som svek folket
orgen jag känner vid budet om Eva Selin Lindgrens bortgång blir efter en tid en allt starkare påminnelse om en annan sorg som jag vet att många också delar med mig. Det är en politisk sorg som jag verkligen önskar kunde förvandlas till en politisk vrede. Ett bättre sätt att hedra hennes minne finns inte.
Som alltid handlar det om minnets kamp mot glömskan - en kamp där glömskan alltför ofta tar hem spelet. Det var detta som hände med kärnkraftmotståndet under alla åren efter folkomröstningen 1980 och som fick en ödesdiger kulmen i februari 2009, när en ny generation centerpartister kördes över av sin partiledare som satte den energipolitiska kohandeln inom alliansregeringen i främsta rummet. Partiets energihistoria förträngdes till ackompanjemang av häpnadsväckande lögner om att förnybar energi skulle stimuleras genom att kärnkraftindustrins önskningar tillgodosågs. Avvecklingslagen skulle avskaffas.
Bara några få centerpartistiska riksdagsledamöter vägrade att delta i detta bedrägeri och Eva Selin Lindgren var en av dem. Medan de gamla centerledarna - Thorbjörn Fälldin, Olof Johansson och Lennart Daléus - valde partilojalitetens tystnad och hukade i medieskuggan förde Eva Selin Lindgren vidare det bästa i Centerns kärnkraftkritiska tradition från Birgitta Hambraeus och Hannes Alfvéns 1970-tal. Hon gjorde det bland annat från talarstolen i riksdagen 15 juni 2009 när regeringens förslag till riktlinjer för energipolitiken diskuterades.
Medan näringsminister Maud Olofsson då sa att kammaren "tjabbade om litet småsaker" och i ett par bisatser oansvarigt avfärdade kärnkraftens ödesfrågor var det just dessa senare som Eva Selin Lindgren lyfte fram:
- För mig känns det mycket olustigt att vi i Sverige i dag har plutonium i våra reaktorer och lagringsplatser som kan ge upphov till tusentals atombomber. Att denna fråga över huvud taget inte diskuteras beror tydligen på att den väcker för mycket ångest. Min känsla av frustration delas av stora delar av Centerpartiets gräsrötter jämte freds- och miljö-rörelserna, sade hon.
- Ett av de stora problemen i det underlag som vi fått i propositionen och utskottets skrivning är att inte den pågående och kommande prövningen av kärnavfallets långsiktiga lagring och säkerställande har inväntats. Hur kan man öppna för en eventuell utbyggnad av kärnkraften innan man visat hur man kan lösa de problem den genererar?
När riksdagen ett år senare, 17 juni 2010, skulle fatta det definitiva beslutet om att ge industrin klartecken för ny kärnkraft fick vi höra denna trista föreställning i repris. Eva Selin Lindgren redogjorde på nytt för sin välgrundade oro men miljöminister Andreas Carlgren, som den här gången förde regeringens talan, nämnde varken avfallsproblemet eller kopplingen till kärnvapen i sina inlägg. I stället lovordade han "kärnkraftens klimatrena energi"!
Inte någon gång under vägen fram till beslutet bemöttes Eva Selin Lindgren i sak när hon ville diskutera kärnkraftens koppling till kärnvapen och ingen journalist tvingade heller fram en sådan diskussion. Ändå gav hon sig inte. Hennes tillit till kunskapen, liksom glädjen över att sprida den, tycktes oändlig. Jag minns när vi stod i dunklet i en korridor i gamla riksdagshuset efter ett möte och jag suckade över att kärnfysiken är så svår. Nej, sa Eva. "Det är inte svårt. Det är lätt, så här är det...!"
Och hon skickade mig mejl med bilagor med fotnoter och referenser. Ett av de sista hade rubriken "Stå på er!" Det var i slutet av maj i år och jag svarade entusiastiskt: "Jag har suttit i trädgården och läst. En jättebra sammanställning. Snart kan jag kanske hålla med dig: Det här är ju inte alls svårt!"
Några dagar senare talade jag med kärnkraftanhängaren Hans Blix om att tillverka vapen ur plutoniet i kärnkraftavfallet. Efter samtalet, och med hjälp av mina kunskaper, vågade jag vara säker på min sak: Den förre IAEA-chefen är både nonchalant och okunnig.
Och nu när jag skriver detta känner jag på nytt sorgen - sorgen över Eva som fattas oss och över den politiska glömskan som låter okunnigheten och arrogansen regera.
Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren i Almedalen år 2010. Professorn i kärnfysik och förre detta riksdagsledamoten för Centerpartiet Eva Selin Lindgren avled 3 september i år. (Klicka på bilden för att förstora den. Foto: Benita Eklund.)
Så minns jag Eva
ag mötte Eva Selin Lindgren redan på 1970-talet då det svenska folket ville få mer kännedom om kärnkraftens dolda problem, inte minst om den alltmer omfattande kärnvapenspridningen i världen. Dramatiska teatern i Stockholm hade under en tid börjat sätta sig in i vad ett teknokratiskt kärnkraftssamhälle skulle kunna leda till. Vad skulle hända med vår demokrati? Med den enskilda människan? Naturen?
Inom ramen av detta bjöd teatern in politiker, forskare, författare och andra samhällsansvariga medborgare, till vad som resulterade i Dramatens kanske hittills största tilldragelse. Pjäsen hette Stormen, eftersom hela Dramaten stormade på alla scener, i korridorer, trappor och förråd. Allt kretsade kring den stora frågan: Ville vi träda in i ett kärnkraftssamhälle?
I detta kreativa sammanhang fick jag glädjen att möta Eva Selin. Hon var rådgivare och sakkunnig till Dramatens stora satsning. Jag fick ett gränslöst förtroende för Eva. Hon var professor i kärnfysik och kände till det mesta i de hårda teknologiska frågorna.
Samtidigt hade hon även en mänsklig ödmjukhet som förvånade och överraskade, inte minst när vi förstod att hon var en övertygad kärnkraftsmotståndare, som dessutom arbetade oförtröttligt för Kvinnor för Fred. Eva var en person att lita på.
År 2006 möttes vi igen i riksdagen. Hon företrädde Centerpartiet från Göteborg. Jag företrädde dem från Stockholm. Det blev ett återseendets glädje. Vi hade båda blivit äldre men såg inte det som ett hinder. Tvärtom! Den äldre generationen var skamlöst dåligt representerad bland de folkvalda så vi upplevde att vi verkligen behövdes.
Hon satt i miljöutskottet och jag i kultur- respektive socialutskottet. Vi hade våra arbetsrum intill varandra och började bland annat driva frågor om åldersdiskriminering och motionerade bland annat om att Svt borde starta en seniorkanal. Vi var djupt kritiska till den orättvisa beskattningen av de kooperativa energiföretagen.
Vi startade också demokratigruppen De olydiga med Anne Marie Paulsson (M) och diskuterade den alltmer försvagade demokratin i riksdagen, där partipiskor och självrådiga maktstrukturer började ta ledningen från de folkvalda. Hur stod det egentligen till med vår demokrati?
Så kom skrällen! Onsdagen den 4 februari 2009 blev riksdagsgruppen kallad till hemligt krismöte. Maud Olofsson kom med det chockartade beskedet. Hon vill ha mandat att förhandla med allianspartierna om att även efter 2010 använda energi från kärnkraft och dessutom bygga 10 nya reaktorer. Vi måste säga Ja eller Nej.
Det var bråttom. Pressen väntade på besked. Flera av oss blev totalt överrumplade. Riksdagsgruppen verkade förvirrad men de flesta sa lydigt Ja. Jag sitter bredvid Eva. Hennes andhämtning har blivit kort och hon viskar: Så här får det inte gå till!
Efter denna ödesdigra mörka februarikväll förändrades allt. På några timmar lyckades Maud Olofsson och de lydiga centerpartisterna rasera allt det som Folkomröstningen 1980 bestämt; att svenska kärnkraftverk skulle vara skrotade 2010.
Den 17 juni 2010 blev en ödesdag för det svenska kärnkraftmotståndet. Det blev en plågsamt lång debatt. Jag ser Eva framför mig när hon stod i talarstolen - späd och vädjande men också stark och saklig.
Kammaren biföll regeringens förslag till fortsatt kärnkraft och tio nya reaktorer. Det var konsekvenserna av energiuppgörelsen som Maud Olofsson medverkat till. Rösterna utföll vid voteringen 174 för regeringspartierna, 172 för reservationen. Eva och jag tryckte båda Nej.
Den 7 mars 2011. Eva har fått veta att hon är mycket sjuk men vill till varje pris fortsätta att arbeta och ber mig att ge henne uppdrag. Jag ska i dagarna träffa organisationen Gröna Kvinnor och ber henne därför att sända en hälsning till dem.
Eva skrev: "...för mig var det sorgligt att under den period jag satt i riksdagen (2006-2010) så fattade regeringen flera beslut som går i en riktning som inte värnar om jordens levande resurser. Ett av skälen till att riksdagen - ibland med knapp majoritet - då röstade för regeringens förslag är att de enskilda riksdagsledamöterna utsätts för "partipiskor" och tvingas anmäla frånvaro vid omröstningen eller rösta mot sina värderingar... Därför uppmanar jag er att hjälpa till att demokratisera Sveriges Riksdag!"
Det har blivit sommar men himlen rasar och regnet piskar på bilrutorna. Det är svartare än på vintern. Vi har kört från västra Värmland till Ljungskile. Jag måste få träffa Eva!
Det är födelsedagskalas för hennes man. Huset i Ljungskile är fyllt med glada gäster. Eva är värdinna och strålar i röd draperad klänning. Hon är vackrare än någonsin och hennes alltid så älskliga leende och milda medkännande blick är tydligare än någonsin. Det var sista gången jag såg Eva.
Hon somnade stilla in och lämnade oss alla på kvällen den 3 september.