Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 29, 22 juli 2011
Grön ideologi möter politisk praktik
Tänk grönt
21 texter om framtiden
Red. Sven Elander
Premiss förlag
Miljökrisen dalar på den mediala och politiska dagordningen men det finns ett fortsatt tryck i den gröna rörelsen. Miljöpartiet kan glädjas åt både stigande väljarstöd i opinionsmätningarna och en strid ström av nya medlemmar. Från dem som varit engagerade en tid kommer en rad böcker och texter. Till de nyutkomna hör till exempel Kraft att förändra - för en jobbskapande energipolitik av Yvonne Ruwaida och Walter Mutt, Gustav Fridolins Maskiner och människor och Maria Wetterstrands Den nya gröna vågen. Den gröna tankesmedjan Cogito tar också regelbundet fram underlag för en grönare samhällsdebatt.
Grön politik vilar på en någorlunda gemensam grund världen över, enligt en rapport från Cogito. Här träffas några gröna representanter i Köpenhamn i samband med klimatmötet 2009.
Per Gahrton, ordförande i Cogito, är en av ett 20-tal skribenter i antologin Tänk grönt, 21 texter om framtiden. Huvudspåret i boken är om det finns en grön ideologi och hur den i sådana fall ser ut. Per Gahrtons svar är att det finns en sammanhängande grundtanke i basen på den gröna rörelsen men inte ett hårt tankesystem, "en vetenskapligt bevisad sanning", som i liberalism och socialism. Vi kan alltså inte förvänta oss en grön bibel i stil med Marx Kapitalet utan ett lösare system med fler ingångar. Men även den gröna ideologin vilar på en vetenskaplig grund menar han; nämligen uppfattningen att det finns en objektiv gräns för människans framfart på jorden. Per Gahrton tycker att grönt tänkande är radikalt eftersom det går ut på att produktion är detsamma som destruktion. Det betyder inte att all produktion ska upphöra men att insikten om naturens gränser måste vara närvarande i våra liv och i politiken.
Är den gröna ideologin höger eller vänster? Den är pragmatisk menar Per Gahrton. Om miljön vinner på det - privatisera, om inte - förstatliga. Det finns också en fri inställning till att pröva och förkasta olika metoder, som trängselavgifter och friår.
De gröna partierna har en politik för hela samhället och en studie från Cogito visar att även ståndpunkter som inte direkt rör miljö i hög grad sammanfaller hos gröna partier över världen. Det gäller till exempel synen på demokrati, jämställdhet, social rättvisa och global solidaritet. Den här samstämmigheten stärker naturligtvis bilden av att det finns en gemensam grund.
Ett flertal kapitel ringar in och avgränsar den gröna ideologin. Maria Wetterstrand riktar in sig på frihetligheten i partiet och drar skiljelinjen mot liberaler vid att de talar om friheter och rättigheter gentemot nu levande människor medan de gröna också tar hänsyn till kommande generationer. Michael Moon säger i sitt kapitel att den gröna ideologin höjer sig över det dualistiska tänkandet. Motsatspar som individen/gruppen, förnuft/känslor förutsätter varandra och bör ses som komplementära, inte uteslutande. En sådan förändrad grundsyn öppnar för nya sätt att argumentera.
Alla ideologier har sina ömma punkter. För liberaler kan det till exempel vara svårt att förklara hur strukturanpassningsprogram i utvecklingsländer går ihop med övertygelsen att stater och individer ska sina egna vägar vandra. De punkter där helheten inte håller ihop blottar sig ofta när man pratar praktisk politik. De flesta av författarna i Tänk grönt är politiskt aktiva på olika nivåer och det bjuds på en hel del grön praktika. Det är intressant att följa hur politiskt kompromiss-trixande kopplas till den gröna grunden. Åsa Romson nystar i hur allt mer omfattande globala regelverk kan samexistera med lokalt handlingsutrymme och Mikaela Valtersson illustrerar skickligt hur migration på längre sikt ofta leder till global utveckling. Göran Hådén lyckas på några få sidor bemöta en rad av de argument en djurrättsaktivist dagligen möter och samtidigt ge en bild av den filosofiska bakgrunden.
Argumentationskedjorna hänger dock inte alltid ihop. Det är till exempel luddigt när Annika Nordgren Christensen försöker förklara hur växande militärallianser gagnar freden.
I många parlament sitter nu gröna partier och påverkar politiken trots att teoribildningen är ett lapptäcke. Karl Palmås menar i bokens avslutande kapitel att det inte finns något värde i att söka en gudomlig ritning. Den gröna rörelsen bör i stället, med hållbarhet i fokus, tänka förutsättningslöst. Han liknar mänskliga uttryck vid biologisk mångfald där variation skapar stabilitet.
Tänk grönt är en läsvärd bok för den miljöpolitiskt intresserade men den är i synnerhet en bra ingång i partiet för en nybliven miljöpartist. I bästa fall i kombination med en studiecirkel där tankearbetet kan rulla vidare och det personliga mötet bidra med inspiration.