Klimatet låter sig inte luras

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 35, 2 september 2011

en så kallade klimatpolitik som bedrivs idag har en förkärlek för marknadsmekanismer som saliggörande metod för att få ner utsläppen. Det sägs bli mest effektivt (läs billigast) om någon har chansen att tjäna pengar på minskade utsläpp.

Det finns dock minst tre stora problem med att låta marknaden bli för dominerande inom ett område som påverkar alla människor - såväl "kunder" som "icke-kunder", men också liv och ekosystem på den här planeten som aldrig kan bli "kunder"; skogarna, djuren, haven, korallreven, glaciärerna, atmosfären.

Marknadens trick är att få kunden att tro att han får så mycket som möjligt för pengarna medan han i själva verket får så lite som möjligt.

För det första: Vems mål kommer i första rummet? Marknadsmekanismer i klimatpolitiken är politikernas försök att använda marknadens vinstintresse som medel för att uppnå klimatpolitiska mål. Men i och med att man gör det så gäller också det omvända - det vill säga att marknaden använder klimatpolitiska incitament som medel för att nå sina mål om högre vinst.

Det har till exempel inneburit att företag ökar storskalig produktion av gaser som fungerar som köldmedel. Vid produktionen uppstår nämligen som bieffekt trifluormetan som är en mycket kraftfull växthusgas (11000 gånger starkare än koldioxid). Då kan företagen få utsläppskrediter (CDM-krediter) för att ta hand om denna farliga biprodukt.

Faktum är att företagen kan tjäna mer pengar på CDM-krediterna än på själva produktionen av köldgasen. Förekomsten av CDM-krediter lockar alltså fram mer produktion av köldgas och därmed växthusgasen trifluormetan än vad som marknaden efterfrågar. Det samma gäller vid nylonproduktion som orsakar utsläpp av lustgas som också är en växthusgas.

Detta har bland annat lett till att EU stoppat köp av denna typ av tveksamma utsläppskrediter inom ramen för sitt program för utsläppskrediter. Men länder som Sverige kan fortfarande köpa dem via FN för att uppfylla sina nationella mål. Och Sverige har sådana krediter i sitt program där köp av utsläpps-krediter utomlands är en stor del av nuvarande regeringens klimatpolitik.

Ju mer dominerande marknadsmekanismerna är i klimatpolitiken desto större är risken att det blir marknadens mål som kommer att ligga i förgrunden, medan klimatpolitiken på sin höjd kommer att ses som ett medel till lättförtjänta pengar.

För det andra: Makt och inflytande är ojämnt fördelat. Ett viktigt område för att bekämpa den globala uppvärmningen är att bevara och utveckla våra skogar, bland annat de stora regnskogarna. Inom klimatförhandlingarna finns ett system som förkortas REDD som handlar om att ekonomisk kompensation kan utgå för att bevara regnskog i utvecklingsländerna. Denna ekonomiska insats får sedan de rika länderna räkna som en avsättning som de kan kvitta mot egna utsläpp av växthusgaser.

Det låter bra men ojämlikheter och oklarheter ifråga om ägande, makt och ekonomiskt inflytande gör systemet mycket riskabelt. De ursprungsfolk och lokalbefolkningar som lever sina liv i och av skogen har lite att sätta emot om stora bolag och godsägare bestämmer sig för att köpa upp skog i syfte att kunna tillgodogöra sig REDD-avsättningar. Det blir en lukrativ bransch för dem som kan tillskansa sig marken. Staterna som har regnskog inom sina gränser gör i de flesta fall mycket lite för att tillvarata ursprungsfolkens rättigheter, eller så är de lamslagna av ineffektivitet och korruption.

Ursprungsfolkens organisationer är mycket kritiska till att deras hävdvunna marker och träd ska bli handelsvara på en internationell utsläppsmarknad. En grundläggande och ännu olöst fråga är vem som ska ha rätt till alla de pengar som REDD-systemet kan generera.

Det svåra med frågan är att det behövs ett system som bevarar och tillåter våra skogar att växa. Avskogningen slukar mellan 13 och 16 miljoner hektar skog årligen, vilket motsvarar ungefär 20 procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser. Men frågan är om ett blint förlitande till att "låta pengarna tala" är det enda alternativet?

För det tredje: Marknadstänkande gynnar en kryphålskultur. I klimatförhandlingarna tycks länderna tävla i att skapa undantagsregler för vilka utsläpp som inte ska räknas, snarare än att åstadkomma de största utsläppsminskningarna. Marknadsprincipen talar för att det är en dödssynd att "betala mer" än vad man absolut måste, medan naturen mår bäst av att vi åstadkommer så stora utsläppsminskningar som möjligt.

Det här gör att länder med stora skogar som Ryssland, Finland, Österrike och Sverige vill att skogsinnehav ska få räknas av mot de egna utsläppen. Växande skog binder koldioxid och benämns på grund av detta som kolsänkor. Därför menar dessa länder att om man avverkar mindre än man planerat enligt framtida skogsavverkningsplaner som bygger på "business-as-usual" så ska man få räkna denna "mindre avverkning" som en utsläppsminskning och alltså kunna släppa ut mer växthusgaser på annat håll. Men vem kan kontrollera hur mycket länderna har tänkt avverka i framtiden?

Detta är ett av flera exempel på kryphål i klimatpolitiken. Tillsammans kan de åstadkomma så stora undantag ifråga om utsläppsminskningarna att vissa länder kan öka sina utsläpp och ändå kalla det minskning. Utsläppskvoterna räknas utifrån basåret 1990 då till exempel dåvarande östblocket hade stora utsläpp på grund av sin kolintensiva industri. Sedan kraschade de länderna och industriproduktionen och utsläppen sjönk drastiskt. Dessa uteblivna utsläpp (kallas hetluft) får nu till exempel Ryssland räkna som tillgodohavande i utsläppshandeln och kan alltså öka sina utsläpp betydligt utan att för den skull överskrida sin utsläppskvot.

Marknadens trick är att få kunden att tro att han får så mycket som möjligt för pengarna medan han i själva verket får så lite som möjligt. Det är ju det som ger det mest optimala ekonomiska utbytet för säljaren. Reklam och marknadsföring bygger ju hela sin idé på detta trolleritrick. Så är det också i den marknadsorienterade klimatpolitiken. Vår regering är exempelvis bra på att få det att låta som att de gör så mycket som möjligt medan de i själva verket gör så lite som möjligt.

Men klimatsystemet låter sig inte luras. Det är i full färd med att ladda våra hav och vår atmosfär med värmeenergi, på grund av den ökande halten av växthusgaser. Och denna energiobalans kommer att ställa till med fler och större katastrofer om vi inte i tid lyckas minska halten växthusgaser i atmosfären. Det är det enda som räknas, sedan kan cost-benefit-analytikerna säga vad fanken de vill.

Torbjörn Vennström

Tidigare publicerad på bloggen Gemensam