|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 34, 26 augusti 2011 Vägval för Miljöpartiet I
höst blir det tillväxtdebatt skriver Maria Sköld i sin krönika för GP. Då har miljöpartisterna rådslag om arbetstidsförkortning, och moderaterna skall ta fram en ny miljöpolitik till stämman i oktober. Bägge partierna har försökt undvika frågan, men nu måste de ta ställning. I våras gick moderaterna på offensiv med att man skulle bli det nya miljöpartiet. Framförallt skulle Mp kritiseras för sin syn på tillväxt. Men kampanjen fick avbrytas. Sverigedemokraternas stärkta roll i riksdagen fick regeringen att inse att man kunde bli beroende av de gröna för att få igenom sina förslag, och att det gällde att hålla sig väl med dem. I Miljöpartiets partiprogram står det att tillväxt i konventionell mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd. Men det är fjärran från den politik man driver i riksdagen, skriver Maria Sköld. Tänker partiet anpassa politiken efter det eller anpassa partiprogrammet efter politiken, fortsätter hon, och pekar på språkrörens olika syn. Medan Åsa Romson tycker att arbetstidsförkortning är en av de viktigaste frågorna, vill Gustav Fridolin hellre prata om gröna investeringar. Det finns två fraktioner i partiet. De som tror att det är omöjligt att rädda miljön i ett tillväxtsamhälle, och de som tycker att välfärdspolitiken inte kan finansieras med minskad tillväxt, som Lennart Olsen skriver. Till det kan sägas, att trots den stora tillväxten har de ekonomiska skillnaderna mellan människor växt, och en stor del av välfärdssamhället raserats. Välfärden är snarare en fråga om fördelning och solidaritet än om tillväxt. Ständig tillväxt är en logisk omöjlighet. I Den stora förnekelsen skriver Johan Rockström och Anders Wijkman att två tredjedelar av jordens ekosystem redan är överutnyttjade (läs mer om boken på sid 6-7 i detta nummer av Miljömagasinet). Även med grön tillväxt förbrukas ytterligare resurser. Den gröna tekniken ska i stället användas för att minska våra fotavtryck, genom att konsumtionen inte växer, men att användandet av ändliga resurser minskar för att producera för den. Rickard Wilkinson och Kate Picket visade i sin bok Jämlikhetsanden att det är inte de rikaste samhällena som är de lyckligaste och bäst fungerande, utan de jämlikaste. När vi fått våra grundbehov täckta ger ytterligare konsumtion inte så mycket mer tillfredsställelse. Enligt lyckoforskningen var vi som lyckligast för femtio år sedan med en mycket lägre standard. Men då hade vi ett annat samhälle. Den som läst Gustav Fridolins bok Blåsta, om hur hans egen ungdomsgeneration blev förlorare av den sociala nedrustningen, blir kanske lite förvånad över hans senaste bok Maskiner och människor. Den är en lovsång till marknaden, industriproduktion, gärna storskalig, ekonomisk utveckling och svensk konkurrenskraft. Mer av det som skapat dagens ovälfärd och miljöhot kan inte skapa bättre miljö och mer välfärd. Är det inte dags för politikerna att ta kommandot och se sig mer som sina väljares representanter än som kapitalets? Det är dags att förändra samhället genom att en växande andel av BNP går till kapital och en minskande till löner, dags att återskapa en grundtrygghet och dags att minska arbetstiden. Med sex timmar som normalarbetstid och en åttatimmarsdag som två timmars övertid (under en övergångsperiod) kunde man skapa ett mer välfungerande samhälle. Barnfamiljer skulle ha lättare att pussla ihop sin vardag, och det skulle finnas mer tid över för att engagera sig för något annat än arbete. Många skulle med glädje acceptera mindre lön för mer fri tid. De som har låga inkomster bör kompenseras med att grundavdraget, innan man behöver betala skatt, höjs till 120000 kronor från dagens 18000. Man ska inte behöva betala skatt under socialbidragsnivå. Samhället ska gagna oss, inte reducera oss till produktionsresurser. |