Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 33, 19 augusti 2011
En perfektionist improviserar
Prince
Way out west 12-13/8
Göteborg
En stor del av de 32 000 festivaldeltagarna är på plats när Prince ska spela på Way out west i Slottskogen i Göteborg. Han har inte varit i Sverige på nio år och det sjuder av spänning i publikhavet. Blir det några hits? Eller blir det musikaliska resor som bara ett fåtal hänger med på? Det är upplagt för en pampig entré men Prince väljer att anspråkslöst kliva ut på scenen och möta med stilla närvaro. Det är mycket effektfullt.
Prince är 53 år och har en lång karriär att luta sig emot. Debutalbumet kom 1978 och det stora genombrottet några år senare. Han rör sig mellan många genrer och gör det mesta själv; skriver, komponerar och spelar. Det råder inga tvivel om hans musikaliska storhet men även texterna är flerdimensionerade och intressanta. De många sexuella anspelningarna slår igenom bruset men lika tongivande är det andliga perspektivet. Detta att vara människa och balansera sina kroppsliga drifter mot en längtan efter ett fullkomligare liv.
I fokus står den personliga kampen men där finns också generell kritik mot samhällets iver att styra människor vad gäller till exempel sexuell läggning och religiös uppfattning. Han ropar på regellöshet men hamnar ofta i konflikt med insikten att en naiv, egoistisk strävan skapar en värld vi inte vill leva i. Titelspåren på Controversy och Sign of the times är två exempel på mer explicit samhällstillvända texter. Mindre uppenbart är att den stora hiten 1999 skrevs i början på 80-talet som en protestlåt mot kärnkraft. Han är också sedan länge vegan och det finns glimtar av djurrättsaktivism i vissa texter.
För tio år sedan blev han, efter en rad tragiska händelser på det personliga planet, ett Jehovas vittne. Musiken fick en annan inriktning men särskilt renlärig är han inte (även om han tydligen ägnat sig åt dörrknackning). Många tolkar det hela som en fas som nu är på väg att ta slut.
Prince ger ytterst få, men förhållandevis öppenhjärtliga intervjuer. I en artikel i The Guardian den 23 juni pratar han till exempel om Gud som en sammanhållande kraft, ett "lim" i samhället och om positiva sidor av begränsningar och auktoriteter. I ett citat som väckt uppmärksamhet lyfter han muslimska kulturer och fördelarna med färre valmöjligheter. Han äger själv ingen mobiltelefon och tycker att internet är ett gissel, i så hög grad att han inte vill ge ut skivor trots att han har hundratals färdigskrivna låtar.
- Där finns inga gränser, jag har suttit i möten där de sagt; Prince, hundar äter hundar där ute. Så jag låter bli att spela in, säger han.
På Way out west är det idel gamla hits som gäller, men showen ligger ljusår från de välkoreograferade spektakel som imponerade så under slutet av 80-talet. Det här är professionalitet på en annan nivå och trots att man förstår att perfektionisten Prince inte bara improviserar så är det så det känns. Det verkar som om han spontant plockar låtar ur sin stora repertoar, i ett samspel med publiken. Det är utåtriktat, generöst och saknar helt det hybrisartade drag hans musikaliska utsvävningar haft det senaste decenniet. Han är underhållande och ser ut att ha riktigt roligt själv. Och allt detta utan att vara publikfriande. Han gör rejält utdragna versioner av vissa låtar och spelar loss på sin gitarr men med en fingertoppskänsla för helheten.
Stadsparksfestivalen Way out west startade 2007 och är en dundersuccé. Det var utsålt i år och trångt och köigt men det fungerar eftersom det är välarrangerat. Man blir glad av alla sopsorteringsstationer som proffsigt töms och röjs. Under ytan finns ett aktivt miljöarbete i allt från mat till energiåtgång. Under de två dagarna spelar en lång rad artister och jag ser bland annat en intensiv spelning med det instrumentella postrockbandet Explosions in the sky och en vackert vemodig Thåström. Men i relation till Prince så landar allt övrigt i ett blekt skimmer.