Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 33, 19 augusti 2011
Ofogs fredsläger "War starts here" i Luleå i slutet av juli handlade om krig och motstånd. Men också om kopplingen mellan krig och klimatförändringar. Här följer två rapporter från aktioner utförda under lägerveckan.
Antimilitarism och klimatkamp
ugnt och stillsamt tågar den 32-hövdade skaran genom ett pittoreskt villaområde i Luleås utkant. Snart dyker den upp i synfältet: SSAB:s jättekomplex till masugn. Det sägs att kärt barn har många namn. Detta gäller i så fall även för okärt barn: På vägen från den lilla stranden - där Ofoglägrets invigningsfest ägde rum under idylliska former - till den smutsiga fabriken kommer många namn upp på förslag: Mordor, Plutonia, Eraserhead, Jätten glufs-glufs, tillväxtmonstret. Humöret är på topp!
Aktivisterna satte upp banderoller och bjöd in arbetarna till en fotbollsmatch. (Foto: War Starts Here)
Med banderoller och bannerdrops under armarna, kaffetermosar och muggar i händerna samt en fotboll som någon kastar till en annan, beger sig gruppen in på SSAB:s fabriksområde i industrihamnen, tämligen centralt beläget. Ett stenkast bort tronar en annan industrijätte tillika storförorenare: LKAB. En representant för gruppen presenterar sig och sitt ärende i vaktkuren och överräcker ett flygblad som bland annat säger:
"'Svenskt stål biter' ... på Gazaremsan och i Afghanistan.Klimatnätverket Klimax medverkar på fredsnätverket Ofogs läger War Starts Here i Luleå den 22-29 juli och bjuder i dag den 28 juli in arbetarna till en fotbollsmatch och samtal inne på fabriksområdet i Luleå kl. 16.00."
Gruppen tar sig snabbt in på parkeringen och går mot spåren där gamla lok transporterar slagg, kol och allsköns slik skit in och ut ur masugnarna. Väl inne på området splittrar gruppen på sig: Några beger sig mot den gigantiska skorstenen, klättrar upp för dess många trappor, ledare och broar (lemmarna på monstret som toppas av en skalle som ständigt spyr ut gråsvart, sotig, skitig rök späckad med koldioxid), hänger upp banderoller och släpper fyra bannerdrops lite här och var. Andra delar ut flygblad till de arbetare som befinner sig på plats (det är industrisemestertider) och sätter de övriga på de mångtaliga bilarnas vindrutor och cyklarnas pakethållare.
Sedan är det dags för fika och fotboll. Man delar upp sig i två lag medan avbytarna får förbereda kaffet, saften och kakorna. Flera anställda blir inbjudna att delta, men avböjer eftersom de säger sig inte kunna avbryta arbetet:
- Vi berättade att vi ville gå in för att bjuda arbetarna på fika, fotbollsmatch och ett samtal om stålindustrins klimatkonsekvenser och kopplingar till krigsindustrin, säger Kimo Kjernmoen, aktiv i såväl Ofog som Klimax.
Efter ett tag kommer en vakt i sitt fordon. Högröd i ansiktet skriker han oförskämdheter till de dialogansvariga som pedagogiskt söker förklara varför man är inne på området. Men mannen, som nu börjar närma sig hjärtinfarktstadiet, slår dövörat till. Och nu börjar även en av aktivisterna att må riktigt dåligt på grund av den intensiva, veritabla stank av svavel, gaser, kolmonoxid, koldioxid, järnoxid, järnsulfat, järnklorid, zink, tjära och bensen som ligger tät i luften. Hon ser mycket blek ut, den dialogansvariga talar lugnt till henne och räcker sedan upp handen.
Det är tecknet för att det är dags för samtal. Gruppen håller rådslag om hur man ska fortsätta aktionen. Det blir konsensusbeslut på att gruppen bör lämna området och se till aktivisten som vid det här laget är svimfärdig. Efter cirka 40 minuter kommer polisen. Ett gammalt ärrat befäl vid namn Krister möter upp gruppen då den är på väg ut ur industriområdet och frågar, faktiskt, artigt om gruppen är färdig med sin aktion och ledsagar den sedan ut. Den bleka aktivisten får skjuts hem till sitt tillfälliga boende i Luleå.
Torsdagen den 28 juli var lägrets temadag om kopplingen mellan krig och klimatförändringar. SSAB är och har så varit de senaste 43 åren (då koncernen i dess nuvarande form bildades) Sveriges ojämförligt största ståltillverkare, med både direkt och indirekt koppling till krigsindustrin. Det militärindustriella komplexet sträcker sig som bekant långt utanför vapenfabrikerna. I SSAB:s etiska riktlinjer säger de sig vara "fördomsfria" då de väljer samarbetspartners och upphandlare, men i praktiken innebär detta att SSAB säljer stål till länder och företag utan att fråga eller följa upp vad stålet kommer användas till (www.ssab.com). Utan en samarbetsvillig stålindustri skulle dagens högeffektiva krigföring inte vara möjlig.
- Vi i klimatnätverket Klimax anser inte att företag i tillverkningskedjans tidiga led ska vara undantagna ansvar för vem de säljer sina produkter till, och för vad dessa ska användas till, säger Kimo.
År 2008 öppnade SSAB säljkontor i tre nya länder: Israel, Förenade Arabemiraten och Marocko. Samma år inledde Israel den ökända Operation gjutet bly, vilken resulterade i runt 1400 människors död på Gazaremsan i den största beskjutningen av det palestinska folket sedan 90-talet. Muren som fängslar det palestinska folket och trasar sönder deras land byggdes för fullt och byggs ännu, i bland annat stål och betong. Det existerar ett FN-embargo som förbjuder dess medlemsländer att sälja krigsmateriel till Israel. Detta kringgår Sverige genom att exportera stål till Israels fabriker, som tillverkar vapen och fordon som sätts in mot det palestinska folket.
Men SSAB medverkar mer direkt än så i krigsindustrin. En av företagets produkter är pansarstålsserien Armox som används på stridsvagnar, exempelvis AMV XC 360p som tillverkas av Patria och används i bland annat Afghanistan av den polska insatsstyrkan där.
Alla är inte på Luleålägret enkom för fredsdemonstrationer, Per från klimatnätverket Klimax återkommer ständigt till förbindelsen mellan kriget och klimatet:
- Jag är på Ofogs läger för att jag ser en tydlig koppling mellan klimatkaoset och den vansinniga vapenindustrin. Det sjuka är att man konkurrerar om naturresurser och att militarismen är ett sätt att roffa åt sig naturresurser, för att kunna bygga upp en ännu starkare militärmakt, säger han, lätt upprörd.
SSAB är det företag i Sverige som släpper ut allra mest koldioxid. Och utöver att vara en stor källa till koldioxidutsläpp, så utarmar företaget jordens resurser med dagens industriella teknik som går på högvarv, dygnet runt, året runt.
Även polisen tycks road av clownarmén. (Foto: Ofog)
Sveriges "storhetstid" inom stålindustrin sammanföll på ett när med Stormaktstiden. Omkring år 1700 svarade Sverige för en stor andel av världsproduktionen. Man exporterade mängder med järn, stål och andra metaller till England under kolonialismen och slavhandeln. Så här skriver Eli Heckscher i Svenskt arbete och liv:
"Under Karl XII:s senare regeringsår kan man med ledning av engelsk tullstatistik fastställa att inte mindre än 82,5 procent av den engelska järnimporten, sålunda nästan alltsammans, kom från Sverige. Den engelska järnhanteringen hade samtidigt gått så starkt tillbaka att den förmodligen icke var större än importen, och man finner att drygt 40 procent av Englands järnbehov tillgodosågs från Sverige enbart."
Så, bokstavligt talat, var det svenskt järn som slog slavar i bojor, halskragar och -kedjor. Sedan fortsatte denna lukrativa handel under ytterligare några hundra år och sen kom världskrigen. Nu hette det stora köparlandet Tyskland: man kan med fog säga att det aldrig existerat en såtillvida stor krigsapparat i Deutsches Reich under kolonialismen, Bismarck, kejsarriket eller Hitler utan svenskt stål. SSAB, LKAB eller Krupp-koncern som koncern. Sverige har således en lång historia av att indirekt bidra till slaveri, krig och ockupation genom stålexport till länder som i allra högsta grad befinner sig i krig, detta trots den långa svenska så kallade "neutralitetspolitiken".
- Stål är naturligtvis inte dåligt i sig, det är ett mycket starkt och användbart material. Men istället för att använda det sparsamt och till hållbara syften, som i till exempel kollektiv- och tågtrafiken, används det för att konstruera fruktansvärda mängder vapen och tunga fossildrivna fordon inom militärindustrin och transportsektorn. När våra barnbarn ska bygga en hållbar värld kan järnmalmen redan vara slut, säger Beccy från klimatnätverket Klimax.
Senare skulle en smärre schism uppstå mellan de lokala Ofogsmedlemmarna och klimataktivisterna. De förra menade att man inte bör gå på en så stor arbetsgivare som SSAB (koncernen har i dag 8-9 000 anställda) för att det kan skapa onödig diskrepans med ortsbefolkningen. Klimataktivisterna stod emellertid på sig och menade att det i sig aldrig kan ursäkta det faktum att SSAB är en av Sveriges största klimatbovar. En Ofogsrepresentant bad senare om ursäkt för detta och uttryckte en önskan om ett fortsatt samarbete mellan Klimax och Ofog.
- Det var sagt att lägret var öppet för alla möjliga aktioner under veckan, men plötsligt fann vi oss inom klimatfältet på nåt sätt skyldiga att få klartecken från Ofogs ledarskikt för att kunna genomföra dem. Det existerar tydligen hierarkier även i uttalat platta organisationer. Och lika plötsligt var den ursprungliga kopplingen mellan klimat och krig inte så självklar längre, fortsätter Beccy.
Ofog hade bjudit in flera kända klimataktivister till lägret, bland andra Tannie och Tash från Danmark, två av de fyra som fick digra domar efter den stora COP15-aktionen Push for Climate. Flera medlemmar enades också om att relationen mellan klimat och krig bör bli ett ämne för framtida research och artiklar. Fortsättning följer...
Massaktion mot den militära flygplatsen NEAT
u har Budkavlen för en kärnvapenfri värld gått varvet runt och återbördats till sin upphovskvinna, Inger Holmlund i Jättendal.
De två sista kommunerna i Sverige blev Malmö och Laholm och därefter besöktes sommarens stora fredsläger i Ofogs regi i Luleå. Där hölls ett stort antal seminarier, i Ofogs och War resisters internationals regi, under de dagar fredsbussen stannade. Det var mer än tvåhundra deltagare som hade kommit till Luleå.
För utspisningen stod soppköket Automat och även regniga dagar åts det utomhus och maten tillagades under tälttak.
De flesta dagar sken dock solen. Och på den stora manifestationsdagen, Day of action against Neat, var vädret idealiskt. Några grupper hade tagit sig in på övningsområdet vid Vidsel redan kvällen innan men det stora flertalet aktivister reste med bussar och bilar tio mil från Luleå till Vidsel.
Ett gott stycke innan vi nått vårt mål, målades en stor rosa pil på vägen som pekade mot Vidsel och när vi närmade oss steg vi ur och promenerade, i en stor och festligt rosaklädd skara mot själva övningsområdet. Där togs vi emot av några poliser och ett rosa band spändes över vägen där skyltar om förbud mot att beträda området stod.
Här spelade vi musik, dansade och sjöng innan en ljudkuliss med bombljud dödade oss och vi sjönk ner döda på marken. Vi gjorde en "die-in" helt enkelt!
Så småningom kom vår clown-armé, som också fungerade som poliskontaktpersoner och delade ut ballonger till oss alla, så att vi fick vakna upp igen. Det hölls tal och på en given signal släppte vi våra rosa ballonger, som steg upp mot skyn och av vinden fördes in över Vidselbasen.
Skribenten fick sin mobilkamera beslagtagen vid aktionen. (Foto: Ofog)
Nu började vi gå framåt på vägen, som löper utmed landningsbanan inne på området. Poliserna släppte fram oss och vi spred ut oss i terrängen. De grupper som redan var inne på området hade målat fredstecken på landningsbanan. De blev kvarhållna av poliser och andra grupper fick sätta sig ner för att vaktas av securitasvakter.
Jag kom att lämna min vängrupp (vi hade alla bildat vängrupper under träningen dagen innan) och vandrade sjungande vägen fram helt allena. Hela det rosa följet var nu på väg ut i skogen. Plötsligt får jag se en grupp med bussresenärer sittandes inne på en taxibana på flygfältet, vaktade av två poliser. Det fick mig genast att trava fram till stängslet och vinka och ropa till mina kompisar därinne.
En av poliserna kom fram till mig för att tala om att jag inte fick stå framme vid stängslet. Eftersom jag som barn varje sommar bodde inne på ett militärt skyddsområde kände jag ingen oro över att vara där jag var och förklarade detta för polismannen. Jag ville inget ont helt enkelt, bara få fred i världen.
Polismannen drog sig då tillbaka men mina vänner på taxibanan hade nu rest på sig och höll upp sina banderoller och plakat för mig. Så jag tog fram mobilkameran för att ta en bild av kompisarna. Men se då kom polismannen tillbaks och snodde min mobilkamera och avvisade mig från platsen.
Jag var trött efter fyrakilometerspromenaden och satte mig på vägrenen. Jag tog fram mina akvarellfärger, för jag ville i alla fall ha med mig någon bild av det glada gänget på taxibanan.
Efter en stund kommer nu det stora gänget rosa aktivister promenerande. Karl i min vängrupp förser mig med en burk makrill och bröd därtill, så att jag ska återfå krafterna för att orka med den långa promenaden tillbaks igen. Nu har det också dykt upp en dialogdemonstrant på cykel, som ska fråga om jag kan få skjuts med polisen. Och se, där kommer en minibuss med mina vänner inifrån området, körd av en securitasvakt och jag får åka med.
Långt om länge får jag höra att 20 personer blivit satta i häkte och att min mobilkamera nog är i Piteå. Häktet i Luleå räckte inte till, så några fick fara till Piteå, i var sin polisbil. De svenskar som satts i häkte släpptes ganska omgående men de utländska medborgarna tog det lite längre tid för. En solidaritetsgrupp organiserades utanför polishuset i Luleå och även i Piteå stannade man kvar för att få med sig alla personer tillbaks till lägret.
Jag fick sova en natt innan jag renskrubbad och klädd i min sötaste sommarklänning tog mig till polishuset i Luleå för att höra vart min mobil tagit vägen. Utanför polishuset träffade jag på den polis som tagit kameran ifrån mig och vi hade ett längre samtal, där han påstod att han också ville ha fred. Fast med ett starkt svenskt försvar. Längre kom vi inte men jag blev i alla fall lite våt i ögonen, när han höll med om att freden var en viktig sak.
Min kamera fanns inte i Piteå och jag fick till sist tala med ett åklagarbiträde som antecknade vad han måste och förklarade att jag brutit mot lagen om skydd av samhällsviktiga anläggningar. (Samhällsfarliga höll jag på att skriva men en så'n lag finns väl inte ännu.)
När Fredsbussen skulle avgå hade jag all världens sjå att hitta mina deltagare nu när jag inte hade någon mobil så jag kunde ringa dem. Men allt gick till sist som det skulle och den fina färden ner mot Malmö slutade väl.
Ofog riktar stark kritik mot det militära övningsområdet NEAT i Norrbotten, som används av bland andra Nato och USA. För mer om Ofog och fredslägret se hemsidan www.ofog.org eller läs Miljömagasinets specialbilaga i nummer 21.