Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 28, 15 juli 2011
Femton samiska livsberättelser
Jag är same
Acta Bothniensia
Occidentalis
Skrifter i västerbottnisk kulturhistoria nr 31
15 samer berättar om sin identitet som same. Tre har skrivit själva, de övriga har berättat sin historia för Ingrid Sjökvist, ordförande för föreningen Liv i Sverige. Hon och representanter från Västerbottens museum och Nordiska museet har arbetat med projektet.
- Vi hade en önskelista, ville ha representerade olika åldrar och yrkesgrupper, allt från traditionella renskötare till akademiskt utbildade samer.
Genom samisk referensgrupp och rekommendationer blev det i slutändan en mycket varierad samling av tio män och fem kvinnor. Boken avslutas med en kort samisk historia under de gångna 400 åren ("Det komplexa Sápmi") av Peter Sköld, föreståndare för Centrum för Samisk forskning vid universitetet i Umeå.
Inte förrän vid fyrtio års ålder får Åsa Zakrisson, Umeå, veta om sina samiska rötter. Det innebar en vändpunkt i hennes liv - hon hittade sig själv. Hon började läsa historia, lära sig språket, göra släktforskning och arbeta med sameslöjd.
- Jag har provat på jojk också, i en workshop, och varit med och bildat en jojkgrupp i same-föreningen, berättar hon. Att ha renar är bara en del av den samiska identiteten!
Bara de yngre växer upp utan att ifrågasätta sin samiska identitet, som fotbollstjejen Mia Oscarsson, Umeå, och Per Anundsson, Stockholm, som läser till läkare och känner att han lever i två världar. I Stockholm saknar han kontakten med naturen.
- När jag kommer hem till Grönfjäll drar jag på mig täckjacka och far ut på fjället. Att leva nära naturen med många praktiska färdigheter samt kunskapen om den egna historien i samband med lokal- och världshistorien skapar identitet och trygghet, menar Lars Mattsson, Tärnaby.
Hos de flesta ökar intresset för sametillhörigheten med åren. Kjell-Åke Lundström, Stensele, som har vuxit upp med många berättelser om sin samiska släkt skapade en databas, från Helgeland i Norge till Bottenviken och Härjedalen. Det tog honom flera år. Han liksom renskötaren Olle Omma, Hemavan ("samer och renskötsel hör ihop") berättar om nergången för renskötseln när Norge stängde gränsen för renbeten för svenska samer i norr på 1920-talet.
- Det fanns inte tillräckligt med plats i samebyn även vid formell behörighet. Det handlar hela tiden om resurserna. Vi konkurrerar om betesmarkerna, om jakten och fisket. Inte bara med varandra utan också med norrmän och svenskar. Och nuförtiden hotas vi av andra näringar. Som turismen och allt helvete den ställer till med sina djävulska intrång med ökade arealer. För varje hektar vi förlorar måste vi utfodra och det kostar pengar, berättar Olle Omma på sitt drastiska sätt.
Många av de äldre som Olle Omma skildrar hur de på 1930-talet och senare blev förnedrade i skolan, kåtaskolan för samebarn, där de inte fick prata samiska. Även föräldrarna slutade tala samiska med barnen, det gjorde däremot inte far- och morföräldrarna som på så sätt höll arvet levande! Samerna skulle anpassa sig till den rådande svenska kulturen, urbefolkningen ansågs som mindre värd. Det var Svenska sällskapet för rashygien som spridde dessa tankar först, från och med 1909. På 1920-talet grundades Rasbiologiska institutet. Maria Axelsson, Umeå, berättar om hur hon får veta att hennes släktingar blev offer för institutets undersökningar, hur man med milt tvång tvingade av dem kläderna för fotograferingen.
- Vetenskapliga bevis på att samerna var en underlägsen, primitiv ras hade samlats in, tillsammans med information om de andra så kallade underlägsna raserna. Rasbiologiska institutets forskning var världsledande och låg till grund för det tyska rasmanifestet som ledde till andra världskrigets judeutrotning, skriver Maria Axelsson.
Hon avslutar sin berättelse med ett barndomsminne:
- När jag var liten brukade vi barn en gång varje år vandra in i kyrkan under pågående gudstjänst, medan vi unisont rabblade bibelcitatet Jesaja 9:2:
Det folk som vandrar i mörkret
skall se ett stort ljus;
Ja, över dem som bo i dödsskuggans land
skall ett ljus skina klart.
Kyrkan var nedsläckt. I de stunderna när jag skred längs mittgången under stenvalven i Backens medeltida kyrka var jag fullständigt övertygad om att orden handlade om oss samer. Någon hade sett oss, och det fanns hopp. Även om jag idag förstår att det inte var samerna som författaren hade i åtanke, tänker jag likadant fortfarande. Det lyser ett ljus över alla utsatta folk och ja, över alla människor i upplevd utsatthet".
Fakta: Liv i Sverige
Liv i Sverige är en förening som främjar det självbiografiska berättandet i landet, både i tal och i skrift. Målet är att vidga yttrandefriheten. Alla människors upplevda kunskap om livet i Sverige ska kunna berika litteraturen och det offentliga samtalet. Liv i Sverige samarbetar med förlag, museer och bokfrämjande organisationer. Sedan 1978 har över 120 Liv i Sverige-böcker kommit ut.
Se även: www.livisverige.org
Fakta: Västerbottens museum
Västerbottens museum i Umeå har utnämnt 2011 till museets Samiska år. Det inleddes med en samisk vecka i mars. Utställningar, föreläsningar och övrig programverksamhet pågår hela året. Boken Jag är same, 15 samers självbiografiska berättelser ingår i Samiska året. (www.vbm.se/samiskt-ar-2011