Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 24, 17 juni 2011
Poeten och plåtslagaren Lajos Rafi
I utkanten av den lilla byn Gyergyószárhegy bland bergen i transylvanska Rumänien bor den romske poeten Lajos med fru och sex barn. Dit kom jag en afton uti maj när blommorna blommade, fåglarna sjöng, vetet, rågen, kornet nästan gått i ax och en mild bris svepte ner från kullarna med doft av terpentin från pinjer, fura och sibirisk lärk.
Lajos och artikelförfattaren Gunnar.
Jag har åkt tåg från Budapest, gjort en sväng förbi huvudstaden Bucaresti och vidare norrut över Brasov. Suttit i en kupé med tre talföra damer och två sovande. Hettan var tryckande, fönster och dörrar stod öppna. Vi stannade vid var station, mjölkstinna kor råmade på avstånd och sömniga resenärer vaknade och hoppade av i farten. Två dygn har jag suttit på olika tåg för att ta mig in i Drakulas bygder.
Äntligen når tåget Gheorghieni, och jag kliver av. Direkt kommer två gubbar fram till mig: "Är det ni som är Svensson?" Jo. De ber mig gå ombord igen: kliv av vid nästa station istället, det är avgjort närmare.
En av dem är journalist, den andre rektor för skolan i staden vi nyss lämnat. Tillsammans angör vi nästa anhalt Lãzarea, går upp till byns enda krog och beställer in var sin öl mot värmen, samt några glas av starkare sort för vår blyghet. Vi ska besöka poeten Rafi, 47 år, som skrivit dikter om förtvivlans mörker och bländande ljus: Ett under, slaget till marken, övers. Támas Gergely, Ove Berglund, Brända Böcker.
Lajos Rafi har tagit studenten vid agrikulturella gymnasiet i Gyergyószentmilos.
Blommor och humlor
Hemma hos Rafi är alla församlade på innegården. Fruar, barn, far och mor, nära släkt samt halvvuxna kycklingar. Träden blommar, humlor surrar, fridens liljor blomstrar. Presentation, förbrödring. Grannar strömmar till, och jag känner att det är rikt folk jag gästar, som bjuder på allt. Öppna vänliga själar och god mat: soppa på långspenat och morötter, nudlar med yoghurtklimp, vitlöksgetost och hembakat bröd. Gott vin och kallt vatten. I avsaknad av det mesta, dock har de allt. 15 watts lampa i taket, vatten 300 meter bort, och en vedspis som Rafi tillverkat själv liksom timmerhuset han satt upp.
TV, radio och telefon fattas, men vad gör det när alla pratar i mun på varandra, sjunger vaggvisor för de små, dansar, berättar rövarhistorier och läser läxor?
Rafi läser några av sina senaste dikter med hög, sträv stämma. Språkförbistring gör samtalet levande: romska, rumänska, ungerska, ryska, engelska, franska blandas vanvördigt. De yngsta slocknar en efter en. Några har skola i morgon.
Elvaårig tolk
Innan solen går upp blir jag anvisad bästa sängen, kort men mjuk. Hela huset är på 17 kvadratmeter; jag sover i samma rum som barnen. I det lilla köket sover Rafi med frun Susanna.
Efter några timmars sömn är det full rulle. Gyöngyi, elvaåringen, har hämtat vatten i två stora dunkar för allas morgontoalett. Hon häller en skopa vatten i våra kupade handflator, det räcker till ansikte och händer. Utedasset saknar dörr, och jag frågar varför. Svaret blir: hur skall man veta om nån är där om det finns dörr?
Min tolk Gyöngyi, 11 år, flätar håret.
Morgonluften är friskt klar, fåglar sjunger och grannens storkbo vaknar med klapprande näbbar till en ny dag. Vi ska strax göra exkursion, anser Rafi, som vill berika mitt vetande. Gyöngyi har fått ledigt från skolan för att bistå med översättning. Hon är elva år gammal och talar fyra språk. Rafi kan många språk men inte de få jag behärskar, därav elvaåringens insats. Hon sköter vattenhämtning, eldar, värmer vatten på spisen och diskar åt oss alla. Bristen på TV gör att vi alla sjunger sånger, härligt sentimentala.
Slott från 1600-talet
Först måste vi se det gamla slottet från 1600-talet intill. Bygatans grus luktar häst, och runt hörnet möts vi av parhästar som drar ett stort lass nyslaget hö. Två ynglingar sitter uppe i den gröna sommaren och vi hälsar på varandra.
Vid slottet träffar vi värdinnan som förklarar historiken kring borgen och överlämnar sin stora nyckelknippa till Lajos. Vi tre - Lajos, Gyöngyi och jag - inspekterar allt från djupa källarvarv till tornet där man på 1600-talet spejade över nejden efter fiender. Slottsherre då var prins Ferenc Gabor. Här finns stora salar och mörka prång som doftar av vedbrand. På höjden intill ser vi klostret som bebos av en 86-årig munk, som ensam sköter trädgården, hugger ved och håller mässa i romersk-katolsk anda. Munken är försvunnen, men vi går in i hans lilla kyrka och bekantar oss med Jungfru Maria. Rökelse, tystnad, vigvatten, torkade blommor. Solen blänker genom färgade glas. Tiden stannar liksom kringväxt.
Kyrkan på kullen
Vi fortsätter mot bykyrkan som ligger allra högst på kullen där den skådar ut över onda och goda. Lajos berättar att här sker både begravningar, konfirmationer och dop, och lägger ut texten lika bra som prästen.
Plötsligt slår kyrkklockan aftonvard. Strax mat, tycker Lajos, men först ett besök i böckernas värld i det kommunala biblioteket. Byn är medeltid och det är lätt att hitta - här finns en skola, två affärer, en krog, en kyrka och ett museum.
Blygt visar oss bibliotekarien runt. Tidskriftshyllan är späckad, men det finns också romaner, fakta och barnlitteratur. Gyöngyi lånar en barnbok, Lajos hittar ett svenskt/ungerskt lexikon - en hiskeligt tjock sak. Jag erbjuds skicka mejl till någon uti stora världen, tackar och gör så. Ett sagolikt bibliotek, öppet fem dagar i veckan. Innan vi drar: många bugningar.
Anderikedom
Varför är alla så vänliga? Är det försommarens blomster, svalors flygt. Vet ej. Fattiga men ändå så rika i anden. Barnen hoppar rep och låter mig fumligt prova på.
Fadern, 63, är också plåtslagare och har varit på jobb med sin svåger. Efter att ha fixat hängrännor nere i byn sitter han nu på kökssoffan ute på gården och smeker försiktigt sin hustru, men hon drar sig undan: inte här på gårdsplanen. Hon ler generat mot mig.
När de inte jobbar i plåt lagar de gamla kökssoffor. En unge kryper upp i mitt knä och frågar nåt på rumänska, och jag nickar till svar. Äppelträdet ler mot aftonsolen. På väggen hänger en bonad: Mert én Tudom, Hocy Az én Megváltom él, Frälsaren lever, jag vet att han lever.
På kvällen sitter jag ensam med Rafi och tittar på släktbilder. Jag känner hans nedstämdhet, och han berättar:
- Många av våra anhöriga på kalderashromernas sida dödades i nazisternas utrotningsläger.
Hans röst stockar sig.
- Här i byn visar folk aktning för oss, på andra ställen blossar hatet upp mot romer, inte bara i Rumänien utan även i Ungern, Tjeckien, Serbien och andra länder.
Han slår ut med handen i förtvivlan, läser med skrovlig stämma en av sina dikter:
Svart längtan i svart sol
Zigenarvagnen som lustens koj
Vinden begråter vår svarta dröm
Vår svarta vår är vår glädje.
Tvätt och sömnad
Susanna, Rafis hustru, kommer in och sätter sig, trött leende. Hon har varit på stortvätt åt andra. Blir det tid över syr hon traditionella romska kläder. Hennes moderna symaskin står väntande på hyllan i köket.
Vid återtåget mot Budapest följs jag till stationen av fem herrar. Vi gråter och vinkar skrattande till dess jag bara ser deras vevande armar i kurvan. Saknar romernas kraftfulla språk, deras intensitet och njutningsfulla inställning till livet.
Extremism och förtryck
6 miljoner romer finns i EU, och de är ett starkt marginaliserat folk. Kring 650000 romer utrotades i nazisternas läger under kriget, och de lever fortfarande under hård diskriminering. Högerextrema gäng bränner deras hus och misshandlar barn och gamla.
Enligt DN är Lívia Járóka den enda romska EU-parlamentarikern. Hon anser: "Hälften av ansvaret för att lyckas faller på romerna själva. Vi måste bryta igenom den apatiska stämningen av hopplöshet. Romerna ska få en nationell kontaktpunkt i varje land och ansökningarna från EU-fonderna ska förenklas."
Jag håller inte med henne. Sedan 60-talet har jag träffat romer som lever på riktigt, inte alls apatiska. Livet innebär mer än att jobba häcken av sig. Vi ökar tillväxten, därmed avvecklingen av vår jord. Romerna lever enkelt, låter jorden överleva.