Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 25, 23 juni 2011 Djurskyddets häxprocesser E
n kvinna hade med sin sambo under ett antal år byggt upp en omfattande dikobesättning i Karlstads kommun. En ko fick problem vid kalvningen och dog. Detta ledde till att djurskyddet engagerade sig i deras djurhållning. Det slutade med polisanmälan, åtal, dom och böter. Kvinnan gav upp, flyttade från gården, och sambon tog över djurhållningen själv. Myndigheten och vissa grannar började punktbevaka honom. På varje gård finns saker som en myndighet som vill se fel kan skriva förelägganden om. Samlade på hög leder det inte sällan till djurförbud, som här, utan att det föreligger några problem med djurhållningen. Han sålde då besättningen till en granne, som inte haft anmärkningar mot sin djurhållning, och som tyckte att djurförbudet var felaktigt. Punktbevakningen övergick nu på grannen, som plötsligen befanns ha en mängd tidigare oupptäckta brister. Han kände sig påhoppad och förstod inte att han måste överklaga föreläggandena för att de inte skulle användas emot honom som ett tyst medgivande. Efter tre förelägganden, som inte blivit tillrättade till myndighetens belåtenhet har den rätt att göra ett omhändertagande för att djuren inte ska behöva lida. Ofta handlar det om olika uppfattningar mellan en djurskyddsinspektör som gått tio-veckorskursen i Skara och en äldre bonde som haft djur i årtionden och har anpassat sin djurhållning till gårdens lokala förutsättningar, vilka dock inte alltid i detalj stämmer med vad man kan läsa sig till i regelboken. Efter fyra förelägganden blev den här bonden varnad på skarpen och började nu inse risken av ett omhändertagande av djuren för sin försumlighet att inte svara. Han fick kalla fötter och tyckte att det var bättre att förekomma än förekommas och sålde djuren till en grävmaskinist med marker i trakten och med goda erfarenheter av djurhållning, som längtade tillbaka till livet på landet. Vid den nye ägarens möte med veterinär och djurskydd framkom inga anmärkningar. Han kände sig dock förlöjligad av de ställda frågorna och svarade därför kanske lite raljant utan att förstå att det skulle kunna få men för framtiden. Mitt i betessläppningen gjordes ett omhändertagande av djuren grundat på föreläggandena mot den tidigare ägaren. Grävmaskinisten hade ju inte hunnit göra några fel eller få några förelägganden på den korta tid han ägt djuren. LRF:s Farmartjänst, befolkat av grannar som haft ett horn i sidan till honom, tog hand om djurskötseln. Djuren flyttades från gårdens betesmarker till deras gårdar. Nykalvade kor tappade bort sina nyfödda telningar. Korparna i Karlstadstrakten fick sig några rejäla skrovmål, ett trettiotal ungtjurar skrämdes till skogs, och så fortgick omhändertagandet på känt manér. Nu startade det verkliga djurplågeriet, med andra ord. Som vanligt, i skydd av det förmenta djurskyddet, startade även omhändertagarnas ockerdebiteringar. För att fånga in de ungtjurar de själva i sin okunnighet skrämt till skogs debiterades 100000 kronor. För att hålla djuren på bete debiterades 60 kronor om dagen per djur. Sammanlagt debiterade omhändertagarna 2152019 kronor, som polisen betalade ut, utan att ifrågasätta rimligheten. Djurägaren blev betalningsansvarig utan tillfälle att i förväg kunna se fakturorna, "anmärkningar ej gjorda inom 8 dagar godkännes ej". Kammarkollegiet, som driver in statens fordringar, stämde honom till tinget, när han inte betalade. Man var där villig att pruta ner beloppet till 50000 kronor - bara för att få saken ur världen. Grävmaskinisten vägrade fortsatt att betala eftersom han då erkänt sig skyldig. Han har inte misskött några djur, inte fått några förelägganden, och hade inget djurförbud. Staten har lagt beslag på den miljon som slaktavräkningarna och djurförsäljning gav. De pengarna lär han inte få tillbaka utan att stämma staten, och en sådan process kan han inte vinna. Så rättssäkert är inte det svenska rättssystemet. Omhändertagandet gjordes mot en annan än det ursprungligen var tänkt. Och är inte därtill de summor som debiterats, på fel person, saltade långt över skammens gräns så förstår inte jag innebörden av ordet ocker. |