Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 24, 17 juni 2011 Socialt skydd - långt ifrån för alla Y
vonne Shields, 65 år gammal, född och boende i Bronx, New York, lever på socialen. Tyska tidningen Die Zeit (1 juni -11) berättar i korta drag om Yvonnes situation. Till 1999 hade hon varit kurator i en samhällsnyttig institution. Hennes jobb rationaliserades bort. Yvonne hittade ingenting motsvarande. Hon fick arbetslöskassa i 27 veckor, sedan var det slut. Banken stängde hennes konto, hyresvärden slängde henne ut ur lägenheten. - Så här är det - de rika ordnar stora baler när barnen lämnar huset, vi blir vräkta ur våra bostäder. Sedan dess har hon jobbat som kock, städerska, chaufför, hushållerska, fotograf, massör och assistent på socialen. Allting till minsta lön, 7,25 dollar i timmen, utan att vara berättigad till någon sjukförsäkring. Nu har hon fått ett beredskapsjobb i ett soppkök, 18 timmar i veckan. Även om det hade varit ett heltidsarbete hade det inte räckt för att överleva. Som lågavlönad får Yvonne matkuponger, "food stamps". Med dem kan man handla i vissa affärer. Var åttonde amerikan tar emot matkuponger enligt Die Zeit. Yvonne är tacksam men hon tror inte längre på den amerikanska drömmen - den som är fattig kommer att förbli fattig, menar hon. Och i Sverige? Enligt Lena Josefsson (S), styrelseledamot i Stiftelsen Hotellhem i Stockholm (SHIS) saknar 320 familjer officiellt bostad i Stockholm (DN 10 juni). Därtill kommer personer som inte är kända av myndigheterna, till exempel papperslösa. SHIS, Stockholms stads bostadssociala resurs disponerar cirka 3200 lägenheter fördelade på 21 fastigheter. Klyftan mellan fattigt och rikt är enorm. Det räcker att slå upp morgontidningarnas bostadsbilagor för att få en inblick i vilka exklusiva bostäder som finns i Stockholm, skriver Lena Josefsson. Samtidigt lever människor på gatan. I gången till tunnelbanan Gamla Stan ligger två medelålders män utsträckta mot väggen och sover, klockan är midnatt. Den enes fötter berör den andres huvud. Några ägodelar tjänar som huvudkudde. Ansiktena verkar klara, inte utslagna av missbruk. De ligger bara där. Alla går förbi, koncentrerade på sitt. Otänkbart med en sådan scen för tio till 15 år sedan! Den svenska drömmen om ett jämlikt och solidariskt samhälle har nått vägs ände. Hur länge till? |