Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 18, 6 maj 2011 Vårt behov av att höra till N
yligen arrangerade föreningen Näringslivets Miljöchefer tillsammans med tidningen MiljöAktuellt en heldag på Cirkus på temat Sustainability Day. Budskapet från de inbjudna amerikanska instituten och svenska företrädarna för de likaså amerikanska konsultbolagen var att näringslivet kommer att fixa framtiden. Politikerna ska givetvis bidra med de långsiktiga förutsättningarna, men dessa måste vara i linje med näringslivets affärslogik och vinstkrav. Andreas Carlgren stämde glatt upp i kören som hyllar den kommersiellt gröna tillväxten. För nu händer minsann nya saker som kommer att böja ner alla de tiotals kurvor som pekar käpprätt upp i skyn. På scenen fanns inte tillstymmelse till självkritik. Inget konstaterande av att innovation och effektivisering alltid har varit självklara delar av ekonomin. Ingen analys som påvisar att det är just den "business as usual" av huvudsakligen lönsamma miljöhänsyn som lett oss dit vi är, som nu plötsligt ska åstadkomma mirakler. Ingen medvetenhet om att vi sitter stenhårt fast i en räntedriven ekonomi som kräver exponentiell tillväxt och därmed ökade uttag av naturresurser i stället för minskade. Visst fanns det någon enstaka kritiker på scenen, men det enda förslaget om justering av marknadsmodellen var prislappar på miljön. Och funktionsförsäljning, något som kan liknas vid leasing. Förhoppningen är att leverantören av en utrustning skulle vara mer intresserad än köparen av att successivt uppgradera miljöprestanda. Efter att själv ha försökt tillämpa funktionsförsäljning på energimarknaden utan framgång, kan jag konstatera att modellen vanligen medför osunda övertaganden av finansiering och risk. Leverantören har ju varken kunskap om, insikt i, eller kontroll över, köparens process. Vissa av de exempel som trots allt kommit till stånd på senare tid, råkar jag veta är ovilliga eftergifter av leverantören för att få sälja mer. Man hade förberett för interaktion mellan publiken och scenen. Trots att det var 850 personer närvarande kom det knappt några frågor, varken live, via SMS eller twitter. Och jag anar en förklaring - publiken tror inte på det som framfördes från scenen. De vill absolut bidra med sin kunskap och sitt engagemang, men har inte hoppat på det här tåget, varken mentalt eller känslomässigt. Jag passade på att fråga dem jag minglade med i pauserna. Anser du att det som sägs är tillräckligt? En svarade ett tydligt ja. Han arbetade för det amerikanska konsultbolag som hade fått i uppdrag att hålla avslutningsanförandet, en fanfar över näringslivets krismedvetenhet, ansvarstagande och framtidsoptimism. Elva av de fjorton svarade ett tydligt nej. Under ytan anar man ett stort ifrågasättande, men ingen av de 850 kom med ett öppet ifrågasättande. Vi känner alla till experimenten som visar hur de flesta av oss är beredda att lyda auktoriteter, även om det innebär att vi ska döda andra. Är det samma mekanism som får oss att hålla tyst på Sustainability Day? Den som till äventyrs skulle avslöja den kollektiva lögnen i partiet eller företaget riskerar ju utfrysning. Att inte få tillhöra en gemenskap är något av det svåraste för människan att uthärda, för det är så kopplat till känslan av skam. När man sviker andra sviker man också sig själv. Den skam och det självförakt som därmed uppstår kan bli så outhärdligt att bära, att man i stället projicerar det på andra. Även på den man svikit. Det vi gör mot andra, gör vi också mot oss själva på ett förunderligt sätt. En grupp som vänt på utvecklingen och normerna är HBTQ-rörelsen. En efter en har de anslutit sig. Där det bara var urskog blev det en stig och sedan en stor bred väg fylld med människor som befriar sin själ. Det kollektiva kan bara förändras av att individen ändrar sitt beteende. Det är hög tid att outa nu, kom ut alla ni som vill se en annan framtid! Jag ser en tydlig stig som verkar leda till en framtid som är både oundviklig och väldigt spännande. Hänger du med? |