Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 17, 29 april 2011
Möte i Ramsele om naturbruk och levande landsbygd
Naturbrukskonferensen ägde rum i Ramsele i Ångermanland kring årets Internationella småbondedag den 17 april. Konferensen var en uppföljning av höstens sammankomst i Ransby i norra Värmland, den första av sitt slag.
- Att träffas och diskutera kring olika ämnen är viktigast, menade en deltagare på slutet.
Mötet enades dock också om ett uttalande: Inget slutdokument utan snarast ett vykort från ett arbete, som Lennart Kjörling uttryckte det. Han hörde till arrangörerna, Jordens vänner och Stödgruppen för MST (de Jordlösa i Brasilien) och Latin-amerikagrupperna.
Två gäster, representanter från Latinamerika, fanns bland de över 70 deltagarna som kom från hela landet - småbönder, matförädlare, engagerade personer i olika miljörörelser samt en riksdagspolitiker, Bengt Berg (V).
Att sitta i konferenscentrets aula med storslagen utblick över den branta nipan ner till Faxälven och Ramseles gamla kyrka från 1200-talet gav perspektiv - vi befann oss i ett gammalt kulturlandskap. Inte mindre än tio lokala grupper stod bakom konferensens program, ytterligare sju samt EU hade gett sitt ekonomiska stöd. Den lokala Nip-akademin, föreningen som från början bildades för att återställa gamla betesmarker (håll niporna öppna!), stod för det praktiska.
Konferensdeltagare i Ramsele.Lokala aktörer
En uppsjö av lokala aktörer fick presentera sig först. Därefter var det grupper från övriga landets tur, bland andra Älvräddarna (återställ fiskens vandringsvägar!), världskulturfestivalen Urkult i grannorten Näsåker, som erbjuder 100 procent ekologisk basvara under festivalen (lägg märke till Urkulttåget från Stockholms Central under första augustiveckan) och Rekolådan, en grönsaksförsäljning på beställning i Västernorrland.
- Till skillnad från andra "lådor på beställning" i andra delar av landet säljer vi bara det vi själva kan producera, ingen import. Det är småproducenterna vi är intresserade av, förklarar Mari Ryberg, en av dem som driver Rekolådan.
2010 fick Rekolådan Sollefteå kommuns miljöpris.
Försäljning av lådor bedriver också föreningen Norrbete, fast med kött, djupfryst kött ("mört och smakrikt") som härstammar från åtta gårdar i Ångermanland och Jämtland som är medlemmar i Norrbete.
- Norrbete vill med sina betesdjur inte påfresta utan bidra till naturen, säger Thorsten Laxvik.
- Landsbygden klarar av en omställning till fossilfri matproduktion, presenterade René Mortensson Sollefteås "Omställning" (EnergYZer).
Förutsättningen är bara mer lokal produktion, mer muskelarbete och ett demokratiskt inflytande.
Övertygande, men hur nå dit? Är det först bristen på oljan som tvingar oss dit eller kan det finnas politiska impulser? Är de politiska partierna intresserade av naturbruk?
Jordens Vänner (representerade av Tord Björk och Lennart Kjörling) hade skickat ut en enkätundersökning med sju frågor om natur och miljö till riksdagspartierna, ungdomsförbund och kvinnoorganisationerna - C, M, KD, SD, V och CUF att svara på. På fråga nummer fyra, hur ska hela jordbruket kunna bli ekologiskt hållbart tror (M) på tekniska lösningar, (C) tycker att Sverige har generellt ett miljövänligt jordbruk. (KD) vill att ekologiska jordbrukare ska få extra betalt, (SD) tror på marknadskraften (efterfrågan). (CUF) är för straffavgifter - de som förorenar ska betala, i hela EU. Sverige ensamt skulle bli utkonkurrerat till förmån för produktion utomlands. Bara (V) förstår den politiska räckvidden något så när. EU:s gemensamma jordbrukspolitik är det största hindret, skriver de. På sikt vill Vänsterpartiet därför åternationalisera jordbrukspolitiken.
Svaren på fråga nummer fem, - Hur ser ni på att landsbygden avfolkas? Vilka politiska systemförändringar ser ni som viktiga för att främja landsbygden? - gör det ännu tydligare: Med vissa nyansskillnader ser alla landsbygden som en efterbliven del i det urbaniserade Sverige. Den borde stödjas genom infrastruktur för att öka konkurrenskraft och tillväxt.
Peru och Brasilien
Hugo Blanco, bondeledaren från Peru som levt ett mycket riskfyllt liv för sin kamp för jordreform i sitt land, och Marcelo Durão från de jordlösas rörelse i Brasilien, där han är ledamot i den nationella styrelsen, gjorde deltagarna medvetna om att problemen i Peru, Brasilien och Sverige liknar varandra och hänger ihop: Finanskapital och jordkapital samarbetar.
- Vi för samma kamp mot samma fiende, säger Hugo Blanco.
- I Tyskland kämpar de mot det stora kapitalet (kärnkraften), i Sverige finns det stora kapitalet i skogen. Hos oss kämpade vi mot gruvexploateringen som förstörde vattnet för böndernas odlingar. Vi segrade!
Marcelo Durão presenterade Brasilien som är ett oerhört naturresursrikt land - 20 procent av jordens biologiska mångfald finns där. Hoten är de stora industrijordbruken med sin monokultur av soja, sockerrör, eukalyptus, citrusfrukter, kaffe, vete och ris.
- Vi håller världsklass i fotboll och i användning av växtgifter, skämtade Marcelo.
Hans uppmaning Undvik att äta soja från Brasilien vållade medkännande ilskna kommentarer: LRF köper in soja för utfodring till djuren, och nästan all processad mat innehåller soja. Eukalyptus och soja konkurrerar dessutom med befolkningens matproduktion, ris och bönor.
Boven i exploateringen - eukalyptusplantager - är Stora Enso. Genom EU och WTO kunde företaget först exploatera den svenska skogen och sedan köpa in sig i Brasilien.
Det var Torgny Östling som knöt ihop småbonderörelsen världen över. Hans förening, NordBruk, är den svenska förgreningen av La Via Campesina (LVC), bondeorganisationen som finns i Asien, Afrika, Amerika och Europa och som arbetar för hushållsbaserat och hållbart jordbruk. Varje land ska kunna försörja sig självt. Begreppet "Matsuveränitet" har LVC präglat.
Torgny kom precis hem från ett sammanträde med EU-kommissionens rådgivande kommitté i skogsfrågor. Där är han representant för LVC Europa.
- Vi kommer att förlora all kontroll över skogen, varnade han.
Skogen viktigaste resurs
EU är på väg mot en gemensam skogspolitik, motsvarande den gemensamma jordbrukspolitiken. Skogen är Sveriges viktigaste naturresurs och är som energileverantör av växande betydelse för EU. Risken är stor att Sveriges skogar ska bli i ännu högre grad förstörda som industri- eller plantageskog likt Brasiliens eukalyptusplantager.
Skogsgruppen, en av fem arbetsgrupper under lördagen, inspirerades av Carl-Gustaf Lundgren från Jordens Vänners skogsutskott, själv skogsägare och drivande vad gäller hyggesfritt skogsbruk.
- Vi behöver kvalitetsskog, inte massaskog, om vi vill ha skogen kvar på sikt, säger han.
Carl-Gustaf förtydligade hur antalet skogsarbetare i skogen hade sjunkit i samma takt som den biologiska mångfalden hade försvunnit sedan 1950-talet.
- Ni är alla skogsägare genom statliga Sveaskog, upplyste han de 18 deltagarna i gruppen.
- Ni kan göra någonting politiskt.
Dessutom är många medlemmar i Svenska kyrkan, som är Sveriges åttonde största skogsägare.
Hugo Blanco, bondeledare från Peru, har levt ett riskfyllt liv för sin kamp för jordreformer i sitt land.
I dag avverkas 99 procent av skogen genom kalhygge. Enligt Carl-Gustaf Lundgren borde 30 procent brukas hyggesfritt, 20 procent förbli orörd och högst 50 procent skötas med hyggesbruk. Skogsstyrelsens skogsvårdslag med slutavverkning, markberedning och återplantering ifrågasätts av ett ökande antal skogsägare. I Lycksele pågår en rättsprocess mot Harald Holmberg som vill bruka sin skog hyggesfritt. Carl-Gustaf presenterade sin egen brukningsmetod och berättade om ett samarbetsprojekt i fem samebyar. Samerna äger inte skogen, de brukar den för bete. Nu samråder de med skogsbolaget om huggning. Hänglaven får inte försvinna.
Kollektivet Skogsnäs
Lördagskvällen ägnades åt ett besök hos kollektivet Skogsnäs som bildades 1973. Ett 40-tal personer bor där i dag. De är numera entreprenörer, skolan är nerlagd. Kläddesignern Sarah Larmour Mårskog berättade om kollektivet medan vi serverades mat vid långbord i stora festsalen. Senare förflyttade vi oss till kulturhuset, runt som en jurta, och fick se en film om Skogsnäs, som från början var ett lantbrukskollektiv där man plöjde med hästar, sågade ner träd och högg ved för hand. Var det inte en sorts spegelbild för oss som går mot tider där handarbete måste värdesättas i brist på olja? Dorte Skulason som deltog i konferensen minns:
- Jag sålde allting jag hade i Köpenhamn och flyttade upp till kollektivet, det var ett stort beslut.
Efter 12 år flyttade hon från Skogsnäs för att skaffa sig en utbildning.
- Jag var ju så ung när jag flyttade dit.
I dag bor Dorte i Sollefteå där hon arbetar som kurator. Barnen är utflugna sedan länge.
- Visst har Skogsnäs ändrat karaktär. Från början delade alla på allting, vi hade all ekonomi gemensam. Så är det inte längre. Men fortfarande är sammanhållningen mycket stark, att hjälpa varandra är en självklarhet, säger Dorte. Ett levande samhälle i stort och smått är dynamiskt och behöver mycket gemenskap för att tryggt kunna ro vidare genom livet.