Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 15, 15 april 2011 Kampen om maten och naturbruket Hur får vi en levande produktiv landsbygd där rikedomen som skapas inte alltmer förs bort från de som arbetar? Inspiration kan man få från tidigare folkrörelsers kamp för landsbygdens intressen, social frigörelse och ekologisk hänsyn. Bönder och annan landsbygdsbefolkning har haft en betydligt viktigare roll för demokratiseringen av Sverige än den sedvanliga betoningen på industriarbetare och urban liberalism. Det gäller demokratiseringens alla steg från att öppna riksdagens förhandlingar och införa tryckfrihet till den allmänna rösträttens genombrott där folkrörelserna med sina många arbetare och landsbygdsbefolkning spelade en avgörande roll. Nästa stora skifte gällde den sociala frigörelsen. Det sker med början på 1920-talet genom Europas mest omfattande strejkvåg där syndikalisterna med sin registermetod var de mest stridbara och stod för upp till hälften av alla strejker. Det starkaste styrkebältet var skogsarbetarna. De var så starka att de tidvis lyckades överbrygga motsättningen mellan LO-anslutna och SAC-anslutna. Genom sina militanta kampformer mobiliserade syndikalisterna med glesbygden som en viktig bas ett lyft för hela Sveriges arbetarklass. Strejk och folkbildning Lantarbetarrörelsen bidrar också på ett avgörande sätt för att kampen ska nå dit den är som svårast. Återigen är det den från LO oberoende Upplands lantarbetarförbund som är tongivande under 1920-talet genom strejker och folkbildning, efter uppsvinget som kom av sig i Skåne före första världskriget. Lantarbetarnas mest långvariga strejk mot bönderna på Möreslätten 1929 till 1931 blev avgörande för att övertyga bonderörelsen om kollektivavtal och att se arbetarrörelsen som en samarbetspartner mer än motpart. När det nu enade lantarbetarfacket anslutet till LO till slut nådde till den svårorganiserade trädgårdsmästerinäringen vilket ledde till en ett-årig strejk i Malmö 1935-1936 togs det sista avgörande steget mot att arbetsgivarna helt accepterade föreningsrätten. I producentkooperativen dominerar tidigt storbönderna och godsägarna. Organiseringen av böndernas fackliga intresse kommer sent. Det blir i stället en organisering av bönderna och landsbygdsbefolkningen som självständig politisk kraft som blir den dominerande tidiga formen. Här är idén att bygga rörelsen underifrån genom sockenavdelningar avgörande för att Bondeförbundet ska bli en folkrörelse. Inte minst är Sveriges Landsbygdsungdom och Sveriges Landsbygdskvinnor avgörande för en massmobilisering av landsbygden. En social kompromiss uppnås genom krisuppgörelsen 1932 och Saltsjöbadsavtalet 1938. Den har långvariga positiva konsekvenser genom etablering av välfärdsstaten och dess samförståndslösningar inom skogsbruk och jordbruk. Till priset av anpassning till staten och utstötning av de som förde vidare den självständiga folkrörelsetraditionen genom syndikalismen eller småbrukarnas egen organisering. Bortrationalisering För jordbruket innebar samförståndslösningen att ett mycket stort antal jordbruk rationaliserades bort och bondekooperationen skaffade sig närmast monopolställning på en rad områden inom vidareförädlingen. De fick en maktställning där de kunde driva fram en långt gången centralisering. Inom skogsbruket blev Sverige världsledande genom en modell för samverkan mellan olika aktörer kring teknisk utveckling, arbetarskydd och att rationaliseringsvinsterna till viss del tillföll arbetarna. En modell som dock ändå ledde till fler skador på skogen genom kalhuggning och till viss del slitsammare arbete trots mekanisering. Skogs- och jordbruksbygder avfolkades i allt raskare takt. Upproret mot samförståndslösningen startade i Adolfström 1966 i Lappland när de 40 byinvånarna vägrade sälja sina hemman så att Vindelälven kunde byggas ut. Något som 40 000 i dalgången ned mot havet ansågs ha nytta av. Det följdes åt vid samma tid av utrikespolitiska protester som dock inte ifrågasatte den rådande utvecklingsmodellen på samma sätt. I städerna skedde uppbrottet mot samförståndet 1968-1969 när man började riva planken på bakgårdar och ockupera gator i protest mot bilismen och nedsågning av träd. Uranbrytningsmotstånd Med gruvstrejken i malmfälten 1969 i Lappland bröts också samförståndsmodellen på arbetsmarknaden. 1974 inleddes segrarna i kampen mot etablering av nya platser för kärnbränslecykeln med massmobilisering av invånarna i Lysekils kommun där 12000 av 14000 skrev på kravet om nej till kärnkraftverk följt av lyckat uranbrytningsmotstånd i Häggum/Ranstad 1977. Kampen mot skogsbesprutningen längs banvallar och från flyg fick också massomfattning genom skogsockupationer för att hindra spridningen på 50-100 platser, med starkt stöd i syndikalistiska bygder. Särskilt starkt blev ockupationer för att stoppa provborrningar för atomavfall i Kynnefjäll. Protestviljan mot samförståndsmodellen var som starkast i bygder med småbrukare och syndikalister. Den stora urladdningen kom när trädkramarna satte sig i vägen för europeiska direktörers planer på byggande av motorvägar som led i storföretagens samlade plan för social nedrustning och bildande av EU:s inre marknad. 400 personer ställdes inför domstol i den största politiska rättegången i Sveriges moderna historia efter ockupationerna av byggplatsen i Bohuslän i samma bygder som fött Kynnefjälls motstånd mot provborrningar. Centralisering På jordbrukssidan hade Bondeförbundets uppslutning bakom en samförståndsmodell för rationalisering lett till accelererande utslagning av bönder vilket man för sent upptäckte. Centraliseringens makt ökade genom att böndernas fackliga sammanslutning RLF slogs samman med bondekooperationernas samverkan SL till LRF 1971. När Centern började föreslå än hårdare metoder för att tvinga fram ökad utslagning av småjordbruk för att främja större enheter bildades Småbrukare i Väst. En reaktion i de bygder som också rest motstånd mot provborrningarna för atomavfall och motorvägsbyggande. När alltfler anslöt sig till deras linje bildades så småningom Förbundet Sveriges Småbrukare. Under slutet av 1980-talet raserades i praktiken samförståndsmodellen inifrån. Den ena partnern, arbetsgivarna och företagen, lämnade förhandlingsbordet och valde att gå till konfrontation på alla områden. Inom jordbruksområdet företräddes det fackliga intresset av samma organisation som företagsintresset vilket gjorde situationen än mer oklar. Ny reglering En offensiv kunde inledas som för jordbruket innebar avskaffande av den gamla regleringen och införandet av en ny, total anpassning till världsmarknaden. Därtill att alla naturresurser i Sverige inklusive jordbruks- och skogsmark skulle släppas fri för internationell spekulation och alla krav på att den som äger jordbruk eller skog ska ha erfarenhet för att kunna ta ansvar för detta avskaffades. Inom jordbruket ledde det till ständigt minskad matproduktion, avskaffandet av länsvisa produktionskedjor för slakterinäringen till förmån för mer nationell eller delvis internationell nivå och annan centralisering av vidareförädlingen samt fortsatt avfolkning av landsbygden. De fyra linjer som växte fram för att motverka utvecklingen var Ekologiska lantbrukarna som genom samverkan med LRF lyckades skapa en växande nisch för alternativodlat. Familjejordbrukarna som hade ett oklart förhållande till LRF och en majoritet som gick in för att EU-medlemskap skulle kunna öppna för mer stabil jordbrukspolitik. Småbrukarna var kraftiga motståndare till både LRF och EU. Slutligen NOrdbruK som började engagera sig i den framväxande internationella bonderörelsen Via Campesina 1992. En internationell bonderörelse med 200 miljoner medlemmar som samtidigt verkar för familjejordbruk och i många fall ekologiska brukningsmetoder. Detta kopplas till behovet av internationell systemkritisk organisering. NOrdbruK ifrågasatte inte bara EU:s jordbrukspolitik utan hela det rådande frihandelssystemet för livsmedel och den anpassning av detta som skett i Sverige med LRF och alla riksdagspartier som villiga medaktörer. Åter på 30-talet Skogsarbetarfacket och lantarbetarfacket har minskat kraftigt och gått upp i större fackföreningar där de har en marginell roll. Samtidigt försämras villkoren för de som arbetar i lantbruket och skogen drastiskt. I skogen är man åter i den situation som rådde på 1930-talet eller tidigare med ett entreprenörssystem för både avverkning och skogsskydd där lägstbjudande får jobbet och entreprenörskåren har en svag förhandlingsposition. Skadorna ökar på virke, skog och natur. Mot slutet av 90-talet började direkta aktioner komma till stånd igen. Klimataktivister sökte ockupera landningsbanor och gator för att protestera mot flygets och bilismens klimatutsläpp. Odling på stadsmark ökade både i form av kollektiva stadsodlargrupper och så kallade guerilla gardening. Matfrågan får ökat intresse genom slow food rörelsen, bondens marknad, matupproret och ökat intresse för närodlat. Aktioner mot geologiska undersökningar i jakt på uran började få förnyad fart. Nya orter lades till den långa listan där man med direkt aktion lyckats stoppa att ytterligare platser lades till listan för kärnbränslecykelns etableringar. Internationellt samarbete I Sverige och internationellt började Miljöförbundet Jordens vänner se Via Campesina och bonderörelser som centrala samarbetspartners. I GMO-frågan fanns ett gemensamt intresse. Men det gällde också frågorna kring förvaltningen av naturresurserna och omställning till ett hållbart skogsbruk och jordbruk. Detta samarbete har fortsatt i Sverige och Europa kring matsuveränitet för att hävda att varje land ska ha rätten att hävda möjligheten att med sitt jordbruk försörja sin befolkning. Ur detta tätare samarbete har samarbetet kring uppropet Återta makten över maten och naturbruket vuxit fram. Hur förvaltningen av naturbruket ska organiseras är en öppen fråga. Men avgörande är den situation som råder nu och vilka möjligheter den kan ge i människans samspel med naturen. |