Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 13, 1 april 2011 Om en kopp kaffe V
eckorna har nu gått sedan min hemkommun Hässleholm beskrevs i riksmedia som kommunen där man inte får påtår på äldreboendet. Kanske går det nu att se kaffediskussionen lite från sidan, utan att trampa på ömma tår hos dem som - felaktigt och med mediernas vanliga respektlöshet - utmålades som kafferansoneringens förkämpar. För det finns ju såklart en anledning till varför en diskussion om kommunens inköp på det enskilda boendet blir till ett anslag om påtår och rättmätig ilska bland såväl personal som boende och anhöriga. Alla förstår att det i grund och botten inte handlar om kaffet. Det var bara det som fick koppen att rinna över. Ända sedan 1990-talskrisen har skolan, vården och omsorgen varit satt på ransonering. Det var de äldre och barnen i skolan som fick svångrem, inte politiker eller bonusdirektörer. Det har inte hjälpt att det i varje valrörelse lovats att man ska satsa just här. I dag jobbar det 100000 färre i skolan, vården och omsorgen än vad det gjorde för 20 år sedan, och under den senaste krisen fick ytterliggare 25000 undersköterskor och lärare gå från sina jobb. Konsekvenserna är tydliga. Resultaten i skolan sjunker. En niondeklassare kan i dag lite mindre matematik än vad en åttondeklassare kunde 1993. I internationella undersökningar är förklaringen tydlig - eleverna får för lite tid med sina lärare. Och det är ju inte så konstigt, lärartätheten i svensk grundskola är i dag tio procent lägre än 1990. Vi bor i ett land där vi blir äldre, och får vara friska längre. Men den som blir sjuk på ålderns höst har i dag svårare att få den hjälp man behöver. 1980 fick 34 procent av medborgarna över 80 hjälp från hemtjänsten, i dag är det 20 procent. Den enskilt största anledningen till minskningen är att kostnaderna för hemtjänst stigit. Det skapar en otrygghet inför att bli gammal, och dessutom stora kostnader. En äldre som får bra friskvård i tid kan hålla sig frisk, en som inte får det riskerar bli riktigt sjuk och det är betydligt dyrare för samhällsekonomin. Vi har hög arbetslöshet i Sverige. Samtidigt vet vi att det finns mycket som behöver göras. Vi behöver fler händer i omsorgen och fler vuxna i skolan. Vi behöver dessutom investera i att rusta upp miljonprogrammets bostäder och skolor, lägga järnvägsräls och modernisera energisystemen. Vi har att göra. Men det kräver att vi prioriterar om. Vattenfalls vinster ska inte gå till brunkol i Tyskland eller bonusar till direktören, de ska användas till investeringar här. Pensionskapitalet behöver inte spekuleras bort på börsen, vi kan använda det till långsiktiga investeringar i Sverige. Och jag är definitivt beredd att avstå från ytterligare jobbskatteavdrag om pengarna går till att åter rusta skolan och omsorgen. Det handlar om en politik för framtidstro. Alla som jobbar i äldreomsorgen och skolan gör ett förbannat viktigt jobb. Man ska inte behöva känna att man ständigt är satt på undantag och under nedskärning. Varje idé ska inte behöva stanna vid att man har brist på pengar. Att satsa på utbildade unga och friska äldre i dag är en investering för framtiden. Kan jag få en kopp kaffe till? Riksdagsledamot (MP) och folkhögskolelärare |