Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 12, 25 mars 2011
Martina odlar mat och livskvalité
Resereportagen lockar till skärgården med vacker natur och härliga måltider. På Idholmens gård finns bonden som ordnar både blommande strandängar och god potatis.
Två passagerare stiger av turbåten vid Finnhamn i Stockholms skärgård. Det är september. Krogen och uthyrningsstugorna är igenbommade. En sommardag besöker 1500 personer ön. Nu har alla rest hem.
Klockan är tio på förmiddagen, men Martina Högberg har varit i gång sedan före sex. Packat grönsaker, fodrat djuren och följt barnen till skola och dagis på Ingmarsö.
Martina berättar om skolan med sina fem elever.
- I perioder är det få barn här ute, så har det alltid varit. Men skolan är viktig. Om den läggs ner vill inga unga bo kvar eller flytta ut hit, och då försvinner snart annan service också, säger hon.
Efter fem års kamp ser skolans framtid åter ljus ut. Kommunen har beslutat att den ska få vara kvar, och en ny lärare är på plats.
Drömmen om ett bondeliv
Vid gården betar de kolsvarta Aberdeen Angus-korna i solen. Hönorna sprätter runt i sina hagar och två grisar bökar i en åker. Hundarna Lukas och Kasper vallar kor och höns.
- Jag tycker om djur. Där är det inget skitsnack, bara raka puckar, säger Martina.
Hennes stora djurintresse blev till ett yrke. När Martina var sju år åkte hon till ett ridläger på en stor gård på Ljusterö. Dit återvände hon sedan på helgerna.
- Den som var där och arbetade häcken av sig fick rida sin älsklingshäst gratis. Så jag var där och fick ansvar för dikorna. När jag var 13 bestämde jag mig för att bli bonde, berättar hon.
- Det är häftigt att producera mat, det är det jag brinner för, säger Martina Högberg.
Martina är uppvuxen i Vaxholm, i en familj utan lantbrukstraditioner och utan möjlighet att ärva en gård.
- Mina föräldrar tyckte väl att jag skulle bli läkare eller nåt sånt. Men jag är en rebell. Jag är uppvuxen med Astrid Lindgren, tyckte bäst om Pippi, Emil och Saltkråkan. Och nu sitter jag här, säger hon.
Ytterskärgården lockade
Det har krävts envishet och hårt arbete, men också kunskap och planering. Martina är ingen impulsstyrd "gröna vågare" utan hon har utbildat sig inom både lantbruk och trädgårdsodling.
Martina och hennes sambo Tonnie tittade på många lantbruk, men alla var för dyra. Så när Skärgårdsstiftelsen erbjöd henne att arrendera Idholmens gård tackade hon ja.
Närheten till ytterskärgården lockade. Martina har varit där mycket som barn, och hon talar poetiskt om de kala klipporna och den karga växtligheten.
- Den floran som finns här, den finns inuti mig, den är jag byggd av, säger hon.
Martina pratar hela tiden, inte alltid fullt så poetiskt. Som när jag undrar varför inte barnen är hemma, när det tar drygt tre timmar att följa dem till dagis.
- Jag är ingen jäkla hemmafru, säger hon med ett leende och fortsätter sedan mer allvarligt.
- Barnen behöver träffa andra barn, det är viktigt för dem. Jag är inte typen som är hemma med barnen, det skulle jag inte vara om jag bodde i stan heller.
Gården är liten, bara fem hektar, och det är svårt att få den lönsam. Det är mycket arbete när djur och maskiner flyttas mellan öarna för bete och slåtter.
- Det går jämt upp, men jag kan inte ta ut någon lön än. Genom företaget bor vi billigt och får grönsaker, kött och ägg. Men det är ju inte gratis och jag vill såklart kunna ta ut en lön också. Det här är mitt jobb.
Gården hade varit obrukad i 50 år när Martina kom hit 1999. Hon bröt mark, satte upp två växthus, skaffade höns. Det mesta av grönsakerna och äggen säljs nu i gårdsbutiken.
Naturvård måste få kosta
Martina är ständigt sysselsatt medan vi pratar. Hon flyttar eltråden så att korna får nytt gräs och plockar snabbt ihop äggen. Hon pratar om vårt ansvar för hur maten produceras.
- När jag visar min gård talar jag om för människor vilken makt de har. Genom att köpa ekologiska ägg bestämmer de faktiskt att hönorna får gå ute.
För Martina är det självklart att producera ekologiskt, och gården är Krav-godkänd. Hon vet vilket värde hennes skärgårdslantbruk har för miljön.
- Jag vill kunna tjäna pengar på det min gård producerar. Men samhället måste också betala för naturvården. Den här sommaren har mina djur betat på en ö där sommargästerna själva betalar för det.
Martina vill inte jämföra sitt liv med turisternas eller med någon annans. Det här är hennes dröm. Det "lilla livet härute" har så många fördelar. Barnen mår bra av det.
- De slipper se löpsedlar och butikernas könsuppdelning i rosa och blå avdelningar, i pojk- och flickleksaker. Här får de vara med i arbetet och ta ansvar för något som är på riktigt.
Men det bekymrar Martina att hon aldrig är ledig och just nu inte samlar till någon pension. Men så berättar hon ivrigt om sin senaste affärsidé, där hon ska utnyttja åtta års erfarenhet från restaurangbranschen.
- Nu vill folk köpa upplevelser. Så de ska få prova på bondelivet, skörda grönsaker och örter och gräva upp potatis. Sedan lagar vi en trerätters meny på gårdens produkter.
fakta: Martina Högberg
Ålder: 40 år.
Familj: Sambon Tonnie Alvrud, sönerna Joar 7 år och Mattis 5 år. Vallhundarna Lukas och Kasper.
Utbildning: Naturbruksgymnasium på Kvinnerstaskolan, Örebro och trädgårdsutbildning på Capellagården, Öland. Martina har också arbetat som kallskänka på en båt.
Bor: På Finnhamn i Stockholms mellersta skärgård. Finnhamn består av flera stora och små öar och ägs av Skärgårdsstiftelsen.
Se filmklipp från Idholmens gård på www.finnhamn.se.