Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 11, 18 mars 2011 Domedag för atomkraft N
är jag skriver detta är det måndag morgon den 14:e mars. Hela natten har det kommit rapporter från Japan om tiotusentals döda människor, om förstörda hus, gator och vägar. Om brist på vatten, livsmedel och energi och om tillståndet vid de japanska kärnkraftverken. Det japanska folket är verkligen att beklaga. Hur det går med kärnkraften vet jag naturligtvis inte, men några reflexioner till det som hänt kan jag inte låta bli att göra. Det dröjde nästan ett dygn innan några väsentliga nyheter om de japanska kärnkraftverken nådde svenska medier. Sveriges Radio presenterade sin första kommentar i Vetenskapsradion. Där var det bara kärnkraftsförespråkare som nystade upp samma argument som vi hörde efter Harrisburg och Tjernobyl. Med några förändringar, som till exempel att det i ett hightech-land som Japan finns ett mycket högt säkerhetstänkande och att alla är väl förberedda på allt som kan hända. Så sa man också efter Harrisburg, men efter Tjernobyl sa man att det var dålig säkerhetskultur i Sovjet, det var därför det som inte kunde hända hände. Tidningar och teve har så här långt hållit ungefär samma stil som radion. Man kan fråga sig: Får de? Kan de? Vill de? Under åren som gått har det verkat som om de varken får, vill eller kan rapportera kritiskt om kärnkraften, med några få undantag. När Staffan Sonning i radion säger: "Det verkar såsom själva reaktorn har klarat sig" om reaktor nummer 1 så låter det inte kunnigt. För reaktorn har inte klarat sig. Den är förstörd för all framtid. Pumpar man ner saltvatten och bor så går det inte att reparera reaktorn. Flera rapportörer har talat om att inga stora mängder radioaktivitet har läckt ut, bara motsvarande några dagars naturlig bakgrundsstrålning eller några röntgenundersökningar. Då blir jag förvånad när jag läser i BBC:s liveticker att den amerikanska sjätte flottan har flyttat sina fartyg från området vid Fukushima efter att ha upptäckt förhöjda strålnivåer, och Reuters rapporterar att USS Ronald Reagan var 160 km från kusten när instrumenten ombord gav utslag. Frågan är hur höga värdena då är vid kärnkraftverket? Och varför talar ingen om vad som händer i de bassänger för använt kärnbränsle som finns vid varje reaktoranläggning? De behöver också mängder med kylvatten. De har ingen inneslutning och uppstår det en okontrollerad kedjereaktion där så kan de radioaktiva utsläppen till omgivningen bli enormt stora. Tyska tidskriften Der Spiegel skriver i dag bland annat: "Kristräffar, säkerhetskonferenser, specialistundersökningar, det är bara försvarsåtgärder för en döende bransch och dess politiska medhjälpare." Tyskland kommer att avveckla fortare än vad kärnkraftsförespråkarna tror... Kansler Merkel, pragmatikern, kommer att inse detta och ändra kurs. Det är så säkert som Amen i kyrkan. Vi får bara hoppas att Der Spiegel har rätt och att även de svenska politikerna inser detta. I dag vet vi inte hur det går i Japan, det är bara att hoppas att följderna inte blir alltför svåra. Men hur det än går så är ett helt klart: människan behärskar inte kärnkraften, det är kärnkraften som behärskar människan och det är upp till oss alla att se till denna farliga energiform försvinner. Ett axplock kärnkraftsolyckor Hela processen från brytning till avfallshantering är behäftad med säkerhetsrisker. Här är en kort historik över några kärnkraftsolyckor, men de allra flesta vet vi mycket lite om. December 1952: En explosion som förde till en partiell härdsmälta i en reaktor i Chalk River, Kanada. September 1957: En tank med radioaktivt avfall exploderade i upparbetningsanläggningen i Kyschtym, Ural, Ryssland. Konsekvenserna av detta vet vi mycket lite om. Alla siffror har hemlighållits av de sovjetiska myndigheterna. Oktober 1957: En brand i en av reaktorerna i Sellafield, numera Windscale, England. Ett stort radioaktivt moln spred sig över stora delar av Europa. Juli 1973: En stor explosion i Windscales upparbetningsan-läggning kontaminerade stora delar av kärnteknikanläggningen och även stora delar av Cumbria. Januari 1977: En kortslutning i två högspänningsledningar ledde till att kärnkraftverket Gundremmingen, Tyskland, fick irreparabla skador på grund av att reaktorn fylldes med radioaktivt kylvatten. Mars 1979: Reaktorhaveriet i Three Mile Island utanför Harrisburg, i USA. Haveriet medförde en partiell härdsmälta. Kärnkraftsindustrin och USA:s myndigheter påstår att utsläppen till omgivningen var små. April 1986: Katastrofen i Tjernobyl, Ukraina. Fortfarande, 25 år efteråt, vet vi inte hur många människor som dödades, skadades eller kommer att dö av följderna av detta totalhaveri. Kostnaderna är också oöverskådliga liksom följderna för miljön. September 1999: I bränslefabriken i Tokaimura sattes en okontrollerbar kedjereaktion igång när en tank skulle fyllas. Det resulterade i utsläpp av stora mängder radioaktivitet. Tystnaden om följderna är total. Juli 2007: En jordbävning slog ut sju reaktorer vid Kashiwazaki-Kariwa utanför Chuetsu-oki, i Japan. En av dessa har fått svåra skador i det jordbävningssäkra fundamentet. Den totala kapaciteten på 8 212 megawatt var i december 2010 bara återställd till 33 procent. Om och när alla reaktorerna kan vara i gång igen är ovisst. Detta är endast ett axplock av svåra olyckor vid kärnkraftverk. Däremellan har det förekommit hundratals olyckor både vid uranbrytning, anrikning, bränsletillverkning och reaktordrift, till exempel i Forsmark 2006. Eia Liljegren-Palmaer |