Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 9, 4 mars 2011
Mellan konst och verklighet
Finding Ali
Pål Hollender
Pål Hollender började sitt konstnärskap genom att vara med i dokusåpan Expedition: Robinson 1998. Han gjorde skandal 2001 när han gjorde filmen Buy Bye Beauty, i vilken han själv har sex med ett av sina intervjuoffer i Riga. Han har även gjort en film om pedofili, Pelle Polis. Den handlar om en polisman som utnyttjade Pål när han var 13. Han har även jobbat med mainstreammedia.
I sin nya film Finding Ali åker Pål Hollender till Afghanistan. Hans självpostulerade uppdrag: Hitta kompisen Ali, som han träffade där när han besökte landet för nio år sen. Då ställde den unge Ali upp och guidade Pål i Kabul och de blev vänner. Nu återvänder Pål till det krigshärjade landet för att ta reda på vad som blivit av Ali.
Filmen blir en odyssé genom ett land drabbat av svåra konflikter som löses med våld, en absurd politisk situation som endast verkar skapa lidande. I sitt sökande efter Ali stöter Pål på en rad intressanta människor, som han intervjuar, och en brokig och vacker bild av ett folk och en kultur vävs.
Men här råder även sociala omständigheter som vi här hemma i Sverige aldrig skulle acceptera. Landets kultur är fullständigt mansdominerat och av alla individer som intervjuas är bara en kvinna. Många av männen som Pål pratar med ger uttryck för en stark religiös världsåskådning där man hyllar martyrer som dör för gud och fosterland och tycker att den som vanhedrar religionen bör avrättas.
Från en politisk och människorättssynvinkel känns Afghanistan sett genom Pål Hollenders lins som en fullständigt vidrig plats att leva på.
Trots detta finns det många detaljer i hans film som visar något vackert och hållbart, där människor, kultur och natur möts för att finna en bister och ibland brutal och hänsynslös verklighet. Ändå skapas en vilja att leva och överleva och ta sig igenom det som är svårt, fult och hemskt. Det afghanska folkets kamp för värdighet och självständighet lyfts fram i kontrasten till den svenske dokumentärfilmarens lyxäventyr, som även om det är långt ifrån ofarligt ändå bara handlar om en till trofé till hans karriär. Inget förändras i och med Påls film, inte för afghanerna och inte för Ali som vuxit upp och blivit en man. Filmen tar åskådaren med på en resa genom ett land, men även en resa genom en mycket intelligent konstnärs fingertoppskänsla.
Det är naturligtvis omöjligt att översätta verklighetens lidande och ett lands karaktär till film och resultatet blir nästan en form av surrealism där Påls val av bilder, intervjuer och sekvenser skapar ett intressant och på sätt och vis närande språk som inte har särskilt mycket med verkliga personer att göra. De är bara färger på hans palett.
Samtidigt så vet man som åskådare att det som visas på filmen också har hänt på riktigt. Och att liknande händelser pågår i realtid. Detta är som alltid svårt att förhålla sig till. Ali berättar i en sekvens att afghanerna inte är rädda för någonting nuförtiden, för de har sett så mycket våld och levt under hot. Redan när han var nio år hade hans hem blivit beskjutet med missiler.