Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 6, 11 februari 2011
Det som du kallar sopor...
En utställning på temat sopor ska visas på Nordiska museet. Uställningen tar upp problematiken kring vårt förhållande till vårt avfall och hur samhälle och kultur ser på saken. Hur definierar man sopor? Hur har vårt förhållande till denna ofrånkomliga biprodukt utvecklats genom åren?
I den rymliga lokalen har snickarna byggt två meter höga orangea bokstäver som stavar "SOPOR?" längs ena långväggen. Nordiska museet håller som bäst på att förbereda sin nya utställning som öppnar 18 februari. Frågetecknet på väggen är viktigt eftersom tanken är att utställningen ska väcka frågor och tankar kring vad sopor är och hur vi förhåller oss till dem.
Lena Landerberg är producent för Sopor och har arbetat med både formgivare och flera sakkunniga.
Eftersom Nordiska museet har en sådan mängd föremål är det en bra utgångspunkt, och det finns stor expertkunskap i huset om föremålen. De arbetar alltid med formgivare och har också en egen verkstad med snickare och ljussättare. De bygger upp utställningen från grunden.
Lena Landerberg sitter i ett stort "O" som utgör en del av ordet Sopor.
Vardagligt
- Man kan ju undra varför Nordiska museet ska göra en utställning om sopor. Men det är inte alls konstigt. Vi har framför allt vardagsföremål, vi har fina saker också, men det är mycket vardag. Hur vi har klätt oss, hur vi har bott och vad vi har ätit, berättar hon. Sopor är ett exempel på något som vi måste handskas med varje dag, det är väldigt vardagligt.
- Vi ställer oss frågan, vad kan vi visa som ingen annan kan visa? Och det är två saker: Vi kan visa våra fantastiska samlingar, 1,5 miljoner föremål från 1500-talet och fram till nu. Vi misstänkte att vi skulle hitta saker där, säger Lena Landerberg och skrattar. Utöver föremålen så har Nordiska museet också ett jättestort bildarkiv.
Förhållandet till sopor
Det andra skälet är att Erik Ottoson Trovalla, en etnolog, har haft i uppdrag av museet att göra en undersökning kring hur människor förhåller sig till och lever med sopor.
- Han har ett stort intervjumaterial och bilder som passar väldigt bra in i utställningen, säger Lena Landerberg. Han har pratat med människor i olika åldrar och från olika sociala bakgrunder. Hur de känner inför att spara eller slänga. Hur de resonerar kring det som är ärvt. Vad har det betytt?
Erik Ottosson Trovalla har också som en del av sitt projekt fotograferat människor med föremål som är på gränsen, på gränsen till sopor. En ung kvinna har valt att visa upp en t-shirt som hon haft väldigt länge. Den var från ett speciellt tillfälle och är egentligen alldeles trasig, men hon kan inte förmå sig att slänga den.
En äldre kvinna är fotograferad med en osthyvel. En familjemedlem hade vid något tillfälle slängt den och hon hade blivit upprörd och räddade den från soporna. Kvinnan funderade sedan på varför hon hade så starka känslor för osthyveln och insåg att den var nästan det enda hon hade kvar efter sina föräldrar.
Sopor transformeras
- Det är intressant, när något går från att vara en sopa till något annat eller tvärtom, det transformeras, som en etnolog skulle säga. Hela Second Hand-marknaden handlar om det, det som är en sopa för en person är ett fynd för någon annan, säger Lena Landerberg.
Hon berättar att ett annat tema som Erik Ottosson Trovalla har dokumenterat är de platser som vi använder som avladdnings- eller avsvalningsstationer, där vi ställer saker som är på väg att bli sopor. Det kan vara sommarstugan eller barnens rum där vi ställer det som vi inte längre tycker är så fint. Till slut hamnar det i förrådet. Men vi kan inte göra oss av med det på en gång, det måste "svalna" först. När vi inte har tittat på det på några år så kan vi till slut slänga det eller ge bort det.
- Det här är ett nytt problem, karusellen med prylar som bara går runt, runt och som vi alla känner igen oss i. Det är ju vårt konsumtionssamhälle som förutsätter att vi gör så här, att vi köper nytt och slänger.
Ytterligare ett tema är foton under diskbänken, där vi förvarar kassar och kärl för sopsorteringen.
- Våra kök är inte byggda för detta så det finns stor uppfinningsrikedom, annars blir det kaos. En person hade offrat en hel garderob för att göra en egen återvinningsstation, berättar Lena Landerberg. När folkhemmet byggdes lämnade vi bara soporna i soptunnan eller sopnedkastet, då var det inte ett problem. Här finns mycket att göra för dagens köksinredare.
Erik Ottosson Trovalla slogs också av hur mycket frågor som fanns kring detta med sopor. Många moraliska frågor och många små frågor. Vad händer med det som jag slänger i soppåsen? Hamnar det på en tipp eller bränns det upp?
- Så vi har satt ihop en Q&A (Fråga-Svar), med de vanligaste frågorna och har gjort research. Det kommer finnas i utställningen och på nätet. Vi diskuterade om det är Nordiska museets uppgift att svara på de här frågorna - det är det så klart inte - men vi tänkte att man ska ändå få svaren någon gång. Det speglar också att det finns mycket frågor, säger Lena Landerberg.
Starka bilder
Vid frågetecknet längst bort i utställningen skildras de som faktiskt tvingas leva av det som andra ser som sopor.
- De andra delarna av utställningen skildrar till stora delar en medelklass. Men det är inte bara i Egypten som folk lever av sopor, även i Sverige. De som inte går till Myrorna för att det är chict att blanda designkläder med det nyköpta utan för att de faktiskt inte har råd med annat.
Museet har bilder på hemlösas boplatser, bland annat under Skanstullsbron i Stockholm. En 60-talsfåtölj som kunde stått i en fin lägenhet men som nu står under en presenning.
- Det är starka bilder, säger Lena Landerberg.
De har också en tillbakablick med historiska bilder på de som kallades luffare, de som förr stod utanför samhället.
En annan del av utställningen består av stora kartonger med tryckt statistik. Det är fakta om att vi slänger fem kilo mat per person, varje vecka. Lena Landerberg påpekar att tidningen Metro precis skrivit om ett kollektiv i Göteborg som lever helt på mat som slängts, så kallad dumpster diving (containerdykare). Historiska tillbakablickar ger även här kontraster till dagens slöseri. En svartvit bild visar ett välordnat matförråd.
- Då sparade man varenda smula. Men det är viktigt att det inte blir för romantiserande, säger hon. Vi har helt andra förutsättningar i dag.
Hon berättar att hushållssoporna ändå bara står för 5 procent av det totala avfallet i samhället. Men av hushållsavfallet är det bara drygt en procent som deponeras i dag, ungefär hälften bränns och 35 procent går till återvinning.
- Det är alltså ganska mycket som återvinns. Det har hänt jättemycket sedan 70-talet då allt gick till tippen.
Återgå till kretslopp
En tankeställare är att vi vid förra sekelskiftet slängde 30 kilo sopor per person och år, i dag är den siffran 500 kilo per person. Utanför utställningshallen ska denna kontrast illustreras med två motsvarande stora högar av sopor på två montrar.
Det var självklart att museet skulle visa ett urval av sina historiska samlingar men frågan var vad.
- Temat är att inget blev sopor, eller väldigt lite. Vi har också lite kort historik om sophanteringen, vi kunde inte låta bli. Tråden är att vi i dag har återgått eller i alla fall försöker återgå till ett kretslopp som var naturligt fram till 1920-talet.Lena Landerberg berättar att brytningen sammanfaller med introduktionen av sopnedkastet, en period mellan 1920 och 1980 när vi bara kastade, och så "försvann" det.
- I dag är vi tillbaka vid att det inte är hållbart, så kan vi inte leva, säger hon.
I utställningen finns både ett lock till ett sopnedkast och en stor soptunna i zinkad plåt från 40-talet. Det var innan man använde sopsäckar, allt slängdes rätt ner i tunnan och det var ett tungt arbete att tömma och rengöra. Det var på 1800-talet som man av folkhälsoskäl började organisera renhållningen och skilja på latrin och hushållsavfall.
- Det var nytt för mig att det aldrig har funnits kloaker i Stockholm, som i Paris, där allt avlopp bara rann rakt ut i havet. Vi hade istället latrintömning som kördes på nätterna och som användes till gödsel. Från 50-60-talet finns en plastpåstorkare i utställningen. Det är tre piggar med en sugpropp som kunde fästas vid diskbänken.
"Lappat och lagat"
- Att diska plastpåsar är symboliskt för husmödrarna, kvinnorna förstås, som tog vara på allt. Det var så inbyggt hos dem att återanvända och spara. Det är intressant, hela idén med plastpåsar är ju att de är engångsartiklar.
Ett tema är "Lappat och lagat". Bland föremålen finns ett påbörjat lapptäcke där till och med mallarna är återvunna brev och spelkort.
- Man lappade och lagade, och det gjorde alla samhällsklasser. Det var inte kopplat till fattigdom - det handlade om att ta vara på allt, vilket var självklart. Materialet var dyrbart men tid fanns det gott om. I dag är det tvärtom, säger Lena Landerberg. Vi har också en fantastisk dyna från 1600-talet, en bröllopsgåva mellan två adelsfamiljer som är sydd av små lappar, som är återvunna. Matporslin var värdefullt och lagades även det. En tallrik är belamrad med metallklamrar som håller ihop alla fogar.
- Den är också från en adelsfamilj tror jag, i alla fall en rik familj. Om en tallrik gick sönder så mycket i dag så skulle vi aldrig spara den och laga. Det är faktiskt en hel bunt med lagade tallrikar. Om alla har gått sönder på samma gång eller om det varit en och en vet jag inte. Men det är tydligt att de inte kommer från en fattig bondstuga, det är fint kinesiskt porslin från 1700-talet.
Stoppapparater finns flera i samlingarna. De användes på 1930- och 40-talen för att underlätta lagningsarbetet av dukar, lakan, strumpor och tröjor. Apparaten Anti-mask tar upp maskor i strumpbyxorna.
Husmödrarna repade också upp gamla stickade tröjor och stickade om till nytt. Den gamla fina yllekappan klipptes upp och blev ny ull-lump eller blev stoppning i kuddar och täcken.
Inte straffbart
- Detta är min favorit, säger Lena Landerberg. Ett par pojkbyxor, knäbyxor, från 1700-talet. Du ser hur de ser ut, de är så trasiga, lappade och lagade att nästan bara konturen av ett par byxor återstår. De är hittade i en timmervägg eller trossbotten. Till och med de blev använda, som isolering. Sopor blev de aldrig.
En förutsättning var förstås att kvinnorna lärde sig att lappa och laga.
- Vi har exempel på provdukar som man undrar hur de kunde göra så fint. Skolslöjden var ju helt inriktad på detta fram till 1960-talet. Kunskapen fanns hos många. Vi behöver inte det i dag men det är något man kan jobba med. Under mars-april kommer elever från konstfack att hålla workshops i återbruk mitt i utställningen. Men inte för barn utan för vuxna den här gången, berättar Lena Landerberg.
- Mycket känns väldigt aktuellt. Att återta mat i containrar är ett exempel på att människor reagerar. Många åker ju också snällt till återvinningscentraler och -stationer. Det är ju inte straffbart att slänga det i soppåsen, säger hon.