Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 1, 7 januari 2011 Del 1. Tuffa villkor i teknikindustrin Svältlöner bakom billiga mobiler Ny mobiltelefon toppade i åtta fall av tio när prisjämföraren Prisjakt listade de 100 mest populära prylarna i julklappshandeln. Men medan konsumenter i allt snabbare takt byter ut funktionsdugliga mobiler fortsätter indier att arbeta i fabrikerna för två euro om dagen enligt MakeITFair. Innan mobiltelefonen blir den glänsande produkt som konsumenterna möter i butikshyllan har människor från Indien och Kina arbetat timtals i varma fabriker, vilket tas upp i filmen "Det dolda priset" (The hidden costs of your mobile telephone). Avsändaren är projektet MakeITFair, som har målsättningen att öka medvetenheten hos konsumenter när det gäller produktion av hemelektronik. I Chennai, Indiens fjärde största stad och huvudstad i Tamil Nadu i söder, bor ungefär sex miljoner människor. Här bygger indiska arbetare mobiltelefoner åt Nokia och Motorola sex dagar i veckan enligt MakeITFair. Cirka 7500 män och kvinnor är anställda, bara på Nokia. I filmen intervjuas arbetare som säger att en genomsnittslön ligger på två euro (cirka 20 kronor) om dagen. Men för människor i Indien, där cirka en tredjedel lever i absolut fattigdom och på mindre än tio kronor om dagen, tjänar dessa fabriksarbetare fortfarande mer. Men inte mer än en fruktförsäljare på gatan. En man, som ställer upp på intervju utan att vilja visa sitt ansikte, berättar att han på Nokia tjänar 60 euro per månad. Men eftersom matpriserna fortsätter att stiga är det inte tillräckligt för att han och hans familj ska kunna försörja sig. Särskild frihandelszon Produktionen i Chennai sker i en särskild frihandelszon, där internationella företag slipper betala skatt. De betalar även lägre avgifter för el och vatten. Här är strejker förbjudna och lönerna lägre än i Kina. Finska mobiltillverkaren Nokia, ett av företagen som figurerar i filmen, säger att deras arbetare får mer än minimilönen och att de har möjlighet att bilda eller gå med i fackföreningar. Motorola, som också finns med, avstår från att kommentera. Men S.M. Prithiviraj, som arbetar för människorättsorganisationen Care Trust, säger: - Om någon försöker bilda en fackförening kan företagen anlita gangsters för att angripa honom... Företagen gör vad de vill, summerar han. Bortsett från de fast anställda, har många företag flertalet tillfälligt anställda. Enligt de som intervjuas kommer alltfler från landsbygden, eftersom de inte längre klarar av att försörja sig på jordbruket. S.M. Prithiviraj säger att 700 rupier i månaden, vilket knappt motsvarar 1000 svenska kronor, är en rimlig lön för att försörja en familj och kunna göra små besparingar. - De här lönerna är rena rånet. Företagen borde ta sitt sociala ansvar. De tjänar mycket pengar på sin produktion och en del av vinsten borde komma arbetarna till godo. Tillfälliga arbetare sämst V. Kumar, från fackföreningen Labour Union CITU, säger att anställda på Hyundai, Ford och Nokia får de satta standardlönerna, men de tillfälliga arbetarna får enligt V. Kumar "extremt dåligt betalt". - Ett företag som har 1350 fast anställda arbetare har ofta mer än 7000 som arbetar på tillfälliga kontrakt. Därför kräver vi att man inte ska ge tillfälliga kontrakt. De bör få åtta timmars arbetsdag och företagen bör ge dem en garanterad minimilön. "Schyssta förhållanden," så summerar kampanjen MakeITFair sitt mål. Filmen, från 2009, är gjord av Mirjam Leuze och Ralph Weihermann på Kigali-Films. Svenska samarbetspartners till MakeITFair är Swedwatch, Fair Trade Center och Svenska Kyrkan. Cornelia Heydenreich, från organisationen Germanwatch, säger att det handlar om att konsumenterna måste efterfråga mer rättvisa produkter, och villkor. - Man kan inte be om en rättvisemärkt mobil, som med kaffe och choklad. Men det man kan göra är att prata med den som man köper mobilen av och säga att man vill ha en rättvis mobil och att man kan betala mer, men att man vill veta att arbetarna har det drägligt. Problem med kassering Bortsett från de sociala problemen gällande tillverkningen tar filmen upp problemen med kassering av gammal teknik. När uttjänt teknik skickas tillbaka till utvecklingsländer, ofta i syfte att sälja dem vidare, slutar det förr eller senare med att produkterna inte återvinns på ett icke-miljövänligt sätt. Enligt Greenpeace finns fyra återvinningscentraler med tekniker som är skonsamma för miljön. Thierry Van Kerckhoven, som arbetar på belgiska Umicore, en återvinnare av elavfall, säger att det handlar om att hushålla med resurser. - Vi behöver stora mängder koppar och ädelmetaller. Det är bäst att få det genom återvinning. Annars måste man ha mer gruvdrift och gräva ut nya gruvor, säger han. Åren 2006 och 2007 såldes över en miljard mobiltelefoner i världen enligt MakeITFair och när de kasseras i industri-länderna finns en marknad i länder som Ghana och Indien. Miljöorganisationer räknar med att cirka 150 000 ton med elavfall årligen anländer till Indien. Funktionella återvinningsanläggningar saknas i Indien. Ur gamla mobiltelefoner kan utvinnas koppar, liksom metaller som palladium, silver och guld. Hittills har datorer varit det mesta av skrotet men allteftersom mobilers livslängd minskar ökar skrotet enligt Ravi Agarwal, grundare av miljöorganisationen Toxic Link. - I avfallet finns kadmium, kvicksilver, spårämnen av arsenik. Det finns flamskyddsmedel, BFR som är cancerframkallande. Därför, säger Ravi Agarwal, arbetar Toxic Link i Indien med att informera om farorna med e-avfall och för en striktare lagstiftning. - Världen är delad. Å ena sidan finns det väldigt avancerad teknologi. Å andra sidan förbättras inte förhållandena. För mig innebär det att vi får det bättre ekonomiskt, men vi har ingen social rättvisa. |