Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 4, 28 januari 2011 Del 2. Inga straff för miljöbrott i teknikindustrin Bleka insatser mot e-avfallsdumpning Ju kortare tekniklivscyklar, desto mer e-avfall. Det innebär dels att producenter behöver fortsätta utveckla gröna alternativ, dels att människor måste återvinna mer än dagens dryga 50 procent i Sverige enligt Erik Albertsen på Greenpeace. Både dansk och svensk lagstiftning är underordnad EU-direktivet WEEE (Waste Electrical and Electronic Equipment) för hantering av elektriskt och elektroniskt avfall. - I jämförelse har Sverige implementerat lagstiftningen bättre än Danmark, säger Erik Albertsen, ansvarig för miljögifter på Greenpeace Norden. WEEE innebär att elektriska och elektroniska produkter ska framställas så att avfall förebyggs. Avfallet, som ändå uppkommer, ska återvinnas på ett miljöriktigt sätt. Det är alltså tillverkare och importörer som ska betala för kommande återanvändning och se till att återvinningen sköts. - I Danmark betalar teknikproducenterna för motsvarande sin marknadsandel. Om du står för 30 procent av marknadens datorer ska du betala 30 procent av avfallet, uttrycker Erik Albertsen det något förenklat. Tillbaka i systemet Systemet i Sverige är uppbyggt på liknande sätt; det är företagens storlek inom en viss produktkategori som avgör hur mycket de lägger i avfallsposten. - Men det finns krav om individuell märkning, säger Ingela Hiltula, enhetschef på Naturvårdsverket. Hon menar att ett "kollektivt ansvar", indelat efter individuella kostnader, hade varit bättre. Ekonomiskt incitament skapar miljömässigt bättre lösningar. Även om avfallskostnaden är en mindre post måste den minska enligt en Greenpeace undersökning från januari i år. - Hittills har det varit viktigare att få tillbaka delarna i systemet än att dela rättvist på det, säger Erik Albertsen. Om alla apparater genomgått ett test, där det utvärderats hur mycket det kostade att demontera och separera värdefulla ämnen från gifter, skulle varje företag kunna krävas på vad de faktiskt belastar marknaden. Genom det skulle företag som nått längre i sitt miljöarbete inte missgynnas, snarare tvärtom. - Teknologin finns redan... Den används till andra syften, säger Erik Albertsen. Sådan teknik gör det möjligt att följa en viss produkt genom hela livscykeln. I varje produkt inkorporeras ett radiochip och den ges ett id-nummer. Det används exempelvis i accesskort. Arbetar i motvind Naturvårdsverket, som på sin hemsida beskriver sig som "världens äldsta miljömyndighet" har som uppdrag "att se till att de miljöpolitiska besluten genomförs. Vi arbetar långsiktigt och förebyggande för en hållbar samhällsutveckling." - Att minska uppkomsten av avfall är viktigt, säger Ingela Hiltula. Ett av de sju Generationsmålen vars förutsättningar ska vara uppfyllda inom en generation är "att konsumtionsmönstren av varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt". Att fortsatt ökat avfall är ett problem verkar de flesta inom myndigheter och organisationer överens om, men om och hur konsumtion ska förändras kan inte Ingela Hiltula svara på. - Inom tekniken sätts det ständigt ut nya modeller på marknaden. Det är det avfallsslag som ökar mest. Så vi arbetar i motvind, säger hon. Enligt siffror från Naturvårdsverket samlades det i Sverige in 220000 ton elektronik 2009. Erik Albertsen summerar: - Dels måste producenterna fortsätta att ta bort farliga ämnen. I det långa loppet är miljövänliga produkter den enda lösningen. Dels måste vi bli ännu bättre på att återvinna e-avfall. Idag lämnas mindre än hälften av all elektronik till återförsäljare eller återvinning i EU. Gränslösa transporter Naturvårdsverket ansvarar för transport av avfall. De granskar anmälare, som ansöker om att få transportera avfall över gränser, och samverkar med tull, länsstyrelser och kommuner för att se till att regelverket följs. - Det är de som inte söker tillstånd som vi inte har koll på, säger Ingela Hiltula. Hon säger att som en del i arbetet att granska avfallstrans-porter har Naturvårdsverket startat ett projekt för att "leta dolda flöden". De ska försöka spåra var teknik som inte lämnas på utsatta ställen tar vägen. Det är svårt att få en heltäckande bild av hur mycket elektronik som faktiskt insamlas, eftersom den kan lämnas på fler ställen än återvinningarna. Men eftersom uppemot halva mängden saknas mellan vad som satts ut på marknaden och vad som samlats in är slutsatsen att en betydande del försvinner. - Det är ett välkänt faktum att elektronik stjäls från återvinningar. Den kommer med stor sannolikhet att dyka upp på den afrikanska marknaden, säger Erik Albertsen. Olagliga transporter Generationsmålet fick 2010 ett tillägg att "arbetet med att lösa de svenska miljöproblemen inte ska ske på bekostnad av att vi exporterar miljö- och hälsoproblem till andra länder". Trots det ökar illegala avfallstransporter, i takt med ökningen av avfall. Att exportera trasiga elektroniska produkter är ett brott mot EU-lagstiftningen, men trots det skickas tonvis med mer eller mindre fungerande elektronik till Afrika. En del repareras och återanvänds, men dumpas förr eller senare i länder som inte kan återvinna på ett säkert sätt. - Det finns lite kontroll över gränserna och vad som skickas från EU. Det innebär en liten risk och låga böter. Det borde göras fler kontroller men det prioriteras inte, summerar Erik Albertsen. Naturvårdsverket anmäler olagliga transporter till polis och sedan är det upp till åklagare att väcka åtal. - Miljömål är ju ofta svåra. Många inblandade, säger Ingela Hiltula. Hon menar exempelvis att det krävs kunskap och samordning på flera håll, dels nationellt, dels internationellt. Och fram till maj 2010 saknades straffsats för "otillåten avfallstransport" säger hon. Då blev straffet satt upp till 2 års fängelse, att jämföra med straffet för stöld. Men Ingela Hiltula ser positivt på att det numer inkluderas även försök till brott. - Men hittills har det inte väckts åtal, säger hon. |