Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 44, 5 november 2010 Israels olösta dilemma D
e som vill skaffa sig en uppfattning om Israel och följa utvecklingen där riskerar att hamna i ett kaos av oförenliga åsikter, motstridiga versioner, upprörda anklagelser och nedgörande tillmälen. Ett sätt att hantera situationen är att skaffa sig en fast punkt att utgå ifrån. För mig är den fasta punkten den israeliske journalisten och fredsaktivisten Uri Avnery. Det innebär inte att jag alltid håller med honom eller att jag utan egna kontroller litar på alla hans uppgifter. Men jag vet att han är kunnig, hederlig och konsekvent i sin strävan efter fred och demokrati. Många av hans motståndare har inte någon av dessa egenskaper. Uri Avnery föddes 1923 som Helmut Ostermann i Beckum, Westfalen. Familjen flyttade till Palestina när han var tio år. När han var 18 antog han sitt hebreiska namn. Han har varit soldat i Israels krig, alla mycket framgångsrika. Han har utgett en rad viktiga böcker om Israels utveckling och skrivit ett otal artiklar om den israeliska politiken. Han har i flera år varit ledamot av Knesset, det israeliska parlamentet. Den som vill ta del av hans märkliga biografi behöver bara söka hans namn på Google. Där finns också många av hans artiklar. Avnery menar att Israels dilemma består i att försöka förverkliga tre oförenliga strävanden. Israel ska förbli en judisk stat. Den ska omfatta hela det område som kallas Eretz Yisrael. Den ska vara en demokrati. Redan i samband med självständighetsförklaringen 1948, som direkt följdes av ett angrepp från grannländerna, gjorde judiska terrorligor som Stern och Irgun vad de kunde för att skrämma iväg den palestinska befolkningen i området. Av knappt 900000 palestinier flydde över 80 procent. De som blev kvar ska formellt ha samma medborgerliga rättigheter som judiska israeler, men i praktiken har de i många avseenden blivit andra klassens medborgare. Problemet är att deras andel av befolkningen hela tiden växer, trots en omfattande invandring av judar från arabvärlden och Ryssland. Det finns israeler som förespråkar att man ska överge dogmen om en judisk stat. Israel skulle då bli ett helt sekulärt samhälle där judar och palestinier kunde leva sida vid sida. Andra vill att man ska släppa tanken om Eretz Yisrael, ett Stor-Israel som också omfattar den nuvarande Västbanken. Det öppnar för en tvåstatslösning men skulle medföra att man tvingas utrymma de israeliska bosättningarna på Västbanken. Båda dessa inriktningar i olika varianter har bara stöd av en minoritet i Israels parlament. En tredje grupp verkar snarast beredd att begränsa demokratin. Men i de stora partiernas officiella vältalighet låtsas man ofta att de tre strävandena är förenliga. Då har man bland annat den demografiska utvecklingen emot sig. De omkring 160000 palestinier som blev kvar i Israel hade för sju år sedan blivit 1,2 miljoner. Och deras tillväxt fortsätter. Ett speciellt problem då det gäller Israel är att all kritik mot landets politik omgående bemöts som utslag av antisemitism. Europas dåliga samvete då det gäller judarnas öden är i hög grad befogat, men det har lett till att ledande israeliska politiker har kunnat smita ifrån sitt ansvar för snart sagt vilka övergrepp som helst. Även där de egna förlusterna bara är en hundradel av vad man tillfogat motståndaren, framställer man sig som den förorättade och drabbade parten. En kyligt saklig sammanfattning av det moderna Israels förhållanden och utveckling finns i Utrikespolitiska institutets skriftserie "Länder i fickformat". Den ger bakgrunden till de frågor som Uri Avnery diskuterar. I Amnesty Internationals årsrapporter finns detaljerade och väl dokumenterade uppgifter om de övergrepp som israelisk militär och polis har gjort sig skyldiga till. Det är en till stora delar förfärande läsning. |