Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 44, 5 november 2010 Den blå planeten V
i har alla sett dem - bilderna på Jorden tagna från rymden. En blåskimrande planet som i det kosmiska sammanhanget ser liten och obetydlig ut, men väldigt vacker. Sedd ur människans perspektiv på Jorden blir det annorlunda. Jorden verkar närmast oändlig, och vi människor beter oss som om den vore det. Vi ser ständig ekonomisk tillväxt som möjlig och till och med önskvärd. Vi föreställer oss framtider med allt högre bekvämlighet och allt större konsumtion. Allt är i princip möjligt och det är människans fantasi och skaparkraft som sätter gränserna. Men tecknen på att vi närmar oss absoluta gränser för människans utnyttjande av klotet blir allt fler. Det kan inom en snar framtid uppkomma knapphet på åtminstone två nyckelresurser: olja och fosfor. Andra gränser utgörs av atmosfärens begränsade förmåga att ta emot växande koldioxidutsläpp och av miljöns förmåga att leverera sk ekosystemtjänster. Jorden är faktiskt så begränsad som rymdbilderna visar. Vi människor är många och kräver tillsammans så mycket av naturen att vi når (eller redan har nått) gränserna för Jordens förmåga. Om man betraktar världen ur ett hushållningsperspektiv, måste man fråga hur sex miljarder människor - vid sekelskiftet kanske nio miljarder - skall kunna livnära sig på den enda planet som står till deras förfogande. I en nyligen utkommen bok Behovet av en ny förståelse framför vi tre författare (Göran Bäckstrand, Kåre Olsson och Emin Tengström) tanken att det viktigaste av allt är att vi alla skaffar oss ett nytt sätt att se på världen genom att reflektera över vår gemensamma existensförståelse. Vilka faktorer bestämmer egentligen gränserna för människans tillvaro på Jorden? Vilka individuella mål kan människor förvänta sig uppnå i sina liv? Vilken är relationen mellan människan och det hon kallar "naturen"? Står hon utanför den eller är hon en del av den? Låt oss återvända till det globala hushållningsperspektivet. Självfallet kan vi räkna med att ny och bättre teknik liksom en förändrad politik kan betyda mycket för mänsklighetens anpassning till existensens villkor. Men ytterst handlar den globala framtiden om livsstil och moral. En nyckelgrupp är här den globala medelklassen. Den tar en mycket stor del av den globala materiella konsumtionsförmågan i anspråk för egen del. Men den sätter också mönstret för det goda livet, som fattigare grupper söker efterlikna så gott det går. I ett globalt hushållningsperspektiv har därför alla i medelklassen anledning att överväga både sin egen livsstil och sina individuella livsmål. Ett ytterligare skäl för detta är att ökad materiell konsumtion bevisligen inte automatiskt leder till en större tillfredsställelse i det egna livet. Kopplad till den tanken är också föreställningen att det ytterst handlar om ett moraliskt val för människor tillhöriga medelklassen. Bryr vi, som tillhör den, oss om hur människor runt om i världen skall kunna få möjlighet att utveckla ett hyfsat liv materiellt sett och att ha tillräckliga resurser för att säkra sin överlevnad? En förändring av den typ som framtiden kräver måste ske i ett samspel mellan politikens företrädare och medborgarna. De senare måste i demokratiska samhällen inleda med att reflektera över sin existensförståelse och börja samråda med andra medborgare om den långsiktiga utvecklingen. Det saken gäller är att dra konkreta slutsatser av insikten att Jorden är en begränsad planet och att vi människor är bundna av de villkor den ger oss. Detta är en rejäl utmaning, inte endast för dem som nu har makt och inflytande, utan även för deras kritiker. Den omprövning vi tre författare här talar om har inte ens miljörörelsen bearbetat på djupet. |