Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 35, 3 september 2010 Krishantering i Torestorp - en modell av mänsklighetens öde i ekosfären 1800-talets Torestorp i Marks härad i Sjuhäradsbygden genomlevde en ekologisk, ekonomisk och social kris som liknar den vi kan se under uppsegling för hela Västerlandet. Gymnasielärare Britt-Marie Lindström, Marks gymnasieskola i Skene, berättar om torestorparnas öde i en serie om tre delar. Artikeln baseras på en uppsats av henne vid Göteborgs universitet. Torestorp kom under 1800-talet att i ökad grad förlora sitt ekologisk-ekonomiska oberoende, något som fick demografiska, sociala och ekonomiska följder för Torestorpborna. Hanteringen av problemen inlemmades efter hand i ett internationellt system, och utan några som helst globala ambitioner kom orten att inta en plats i tidens världssystem och kunde därigenom sträcka sitt ekologiska fotavtryck långt utöver det lokala ekosystemet. Orter och regioner är ekologisk-ekonomiskt öppna system för in- och utflöden av resurser, och människor förändrar dessa flöden genom handel. Områden med knappa resurser kan genom dessa resursflöden kompenseras och ändå bestå, men i och med världens biofysiska begränsning är dessa flöden också begränsade. ?/P> Levande system strävar alltid efter att maximera sitt uttag av resurser från naturen, och under 1800-talet maximerades Torestorps ekologiska fotavtryck för att därefter krympa ihop. Hur gick detta till och vilken verkan fick det? Processen ska beskrivas. Ett ekologiskt fotavtryck Torestorps ekologisk-ekonomiska situation förstås i denna text mot bakgrund av professor William Rees naturvetenskapliga forskning. Den handlar bland annat om det ekologiska fotavtryck som mänsklig verksamhet avsätter, om ekosystemens förmåga att försörja samhällen och om ekonomin som undersystem till ekologiska system. William Rees är upphovsmannen bakom konceptet om det ekologiska fotavtrycket, som används av Världsnaturfonden och av Global Footprinting Network i utgåvan av Living Planet Report. Till förståelsen av det ekologiska fotavtrycket adderas professor Max Webers förståelse av den socioekonomiska utvecklingen. William Rees anser att ekonomisk expansion föröder ekosfären och skapar rikedom för ett begränsat antal, medan stora mängder människor blir fattiga. Max Weber anser att ekonomisk expansion skapar frihet för ett begränsat fåtal att utöva makt över andra, även om de senare är formellt fria. Sammantagna visar dessa två ståndpunkter hur människan tenderar snärja sig själv genom sina ekologiska interventioner och ekonomiska innovationer. Undgår följdverkningar I teorierna ingår förståelsen att människan, i likhet med andra stora däggdjur, lever efter "maximum power principle", det vill säga strävan att ta i anspråk alla de nischer i ekosfären, som går att nyttja, och att ur dessa maximera sina uttag. Skillnaden mellan människan och de andra stora däggdjuren är den att människan förmår eliminera eller mildra negativ feedback, vars verkan överallt annars i naturen är att efter populationers överkonsumtion nedbringa antalet individer. Max Weber betonar att de sociala relationerna, efter hand som samhällsekonomin utvecklas, ställer allt högre krav på människan att öka formaliseringen av sina socioekonomiska val, det vill säga att människan blir alltmer byråkratisk till sin natur. Detta innebär att människan anammar en rationell strategi för att i högsta möjliga grad främja sina ekonomiska intressen. Samtidigt med detta går något genuint mänskligt förlorat, nämligen människans autonomi, och Weber ser människan alltmer förpassas in i en järnbur av påtvingat socioekonomiskt beteende. Den protoindustri, som beskrivs i min uppsats, förfogade visserligen inte över en fullt utbildad byråkrati, men dess ekonomiska tvångsapparat var tillräckligt stark för att underställa arbetstagaren ett herravälde jämbördigt en byråkratis. Försörjningskris De ekologiska förutsättningarna för försörjningen i Torestorp och de privilegier för bondehandel, som Sjuhäradsbygden successivt tilldelats sedan slutet av 1600-talet, vittnar om en långvarig försörjningskris. Denna orsakades av de lokala ekosystemens otillräckliga biokapacitet men hade kompenserats av bondehandelns privilegier. Den demografiska utvecklingen under 1800-talet ökade behovet av kompenserande åtgärder, och dessa yppade sig i handeln med först linnevävnader och sedan bomullsvävnader. Denna handel stimulerade i sin tur den demografiska utvecklingen, och dynamiken i detta gjorde att Torestorpborna omsider fann sig indragna i en dramatisk kapplöpning med varandra i kampen om brödfödan. Denna kapplöpning fungerade som social utsvettning och kan beskrivas med den verklighetsbeskrivning, som drottningen i Alice i Underlandet gav, nämligen att man måste springa bara för att hålla sig kvar på samma ställe. Kargt och snålt Sagesmannen Johan Johansson i Kulla har berättat om Torestorp på 1800-talet. Hans och Gunnar Ahlbergers beskrivningar ger en bild av en karg och snål natur. Gustaf Utterström citerar intyg, ingivna av kronolänsmannen i Marks härad till kommerskollegium i början av 1770-talet: "Allmogen bör i allmänhet hava berömmelse för flitighet och sparsamhet och såvida en steril jord i stora berg och oartiga mossar tillåter, hävdas gårdsbruket oklanderligen." I Torestorp fanns visserligen god jord för större gårdar på vissa ställen, men för övrigt bjöd naturen jordbrukaren en strävsam tillvaro. Torp och backstugor byggdes på skogsmark, som markägare upplåtit. Odlingen gav endast nödtorftig försörjning. Harv saknades ofta, men om sådan ändå fanns, kunde den få dras för hand. "Det tog ut svettdopparna var så säker", skriver Johan Johansson. Oxar och hästar fanns, men ej hos fattiga torpare. Om ko fanns, kunde torparen använda den som arbetsdjur. I Torestorp var det således svårt att försörja sig inom det egna ekosystemet, men eftersom andra mera gynnade områden inte befann sig på oöverstigliga avstånd, gick det att genom handel få in nödvändiga förnödenheter. Handelsprivilegier Torestorpborna sålde därför redan före 1800-talet olika hemslöjdsprodukter till konsumenter längre bort. Detta sattes alltmer i system; varor flöt ut och andra in. Bondehandel hade fördel av de privilegier, som häraderna i Sjuhäradsbygden fick; annars var det ju endast städer som hade handelsprivilegier. Handeln gjorde en del bönder välbärgade, och 1851 skrev provinsialläkaren i sin årsberättelse om Mark att "en del av allmogen är mycket förmögen och väl mående, dricker mycket vin och kaffe, hvilket bruk derifrån spridt sig mer och mindre till de öfrige häranderne." I Torestorp var situationen dock den att ekosystemet saknade den biokapacitet, som hade varit nödvändig för självförsörjning. Mot slutet av 1700-talet var det framförallt vävböndernas arbete, som möjliggjorde det lokala systemets ut- och inflöden av resurser och garanterade orten fortsatt bestånd. Vävnader såldes och livsmedel, som man hade gott om på andra håll, köptes. Systemet var emellertid ekologiskt tärande för Torestorp, eftersom befolkningen ökade. Biokapaciteten höjdes visserligen genom effektiviserade jordbruksmetoder, men folkökningen låg steget före och konstituerade ett kontinuerligt hot om försörjningskris. Handeln, de mera effektiva jordbruksmetoderna och folkökningen transformerade Torestorp från ett tidigare relativt stabilt ekologisk-ekonomiskt system till ett dynamiskt sådant med tilltagande ekologisk-ekonomiskt underskott, dock utan att man behandlade detta med någon övervägd problemlösning. Detta förhållande pekar fram mot det mycket mer svårbemästrade i världens nutida situation. Tvång för anpassning Böndernas linnevävnader togs ofta omhand av så kallade samköpare för vidare distribuering. Till att börja med var detta fördelaktigt för bönderna, eftersom det avlastade dem, men på lite längre sikt alstrades tvång för anpassning till marknadens ekonomiska lagar. Denna situation utgjorde början på möjligheten till hänsynslöst auktoritärt tvång, och 1807 klagade borgmästare Krook i Borås över hur samköparna kunde pressa ner priserna genom att göra sina uppköp, när bönderna som mest behövde inkomsterna, det vill säga när de skulle erlägga skatt. Genom den samlade pressen från ekosystem och socioekonomiska förhållanden alstrade hemvävningen efter hand en situation av beroende, svår att fördra, eftersom svensk tradition alltid har idealiserat oberoendet. Efterhand som befolkningen ökade i landet steg efterfrågan på linnevävnader, och Torestorps bönder ökade då sin linneproduktion genom att erbjuda sin växande skara torpare och backstugusittare uppdrag att väva, något som båda parter tjänade på. Denna vävning gav flitiga torparfamiljer möjlighet att häva sig över existensminimum. Befolkningen ökar Olika förändringar inom jordbruket, såsom nyodling, utdikning, märgling, redskap, grödor, arbetsdjur och export av havre, gjorde att Sveriges befolkning ökade kraftigt under 1700- och 1800-talen. Staten stimulerade böndernas insatser genom att tillåta skatteköp, varigenom antalet självägande bönder växte. På landsbygden fanns emellertid också underklasser, som torpare, backstugusittare och inhyseshjon. Ännu vid mitten av 1700-talet var dessa "en ganska måttlig del av jordbruksbefolkningen; deras huvudpersoner voro endast ungefär en fjärdedel av böndernas". Detta skulle dock snabbt förändras; folkökningen gjorde att de redan 1815 var dubbelt så många som bönderna. Landsbygdens obesuttna arbetare skulle tjäna ståndspersonerna, medan bönderna skulle bilda egna arbetsenheter med familjen som självtjänande produktionsenhet. Därför hade en bonde ofta bara en dräng på sin gård, men de självägande bönderna ägde naturligtvis också arbetskraft i de torpare, backstugusittare och inhyseshjon som bodde på deras ägor. En torpare gjorde ofta två dagsverken i veckan hos sin bonde. Denna skyldighet kunde vara så betungande att torparens eget lilla jordbruk inte kunde skötas som det skulle. Ändå kunde 1800-talets Sverige försörja även dem, som inte direkt sysslade med den agrara näringen, och samtidigt åstadkomma en stark befolkningstillväxt. Detta möjliggjordes av landets exportinkomster och även av en kraftig inhemsk marknad. Växande resursbas Befolkningstillväxten var en förutsättning för den växande ekonomin och inte bara en följd av densamma. Basen för detta var ekosystemens exploatering. Ju mer som kunde utvinnas, ju mer utvanns, och ju mer som utvanns, ju mer växte befolkningen, ju mer befolkningen växte, ju mer kunde utvinnas, och så vidare. Denna växelverkan kunde fortgå, så länge det fanns en växande resursbas, som bar det hela. Som vi kommer att se, nådde detta läge omsider tillväxtens gräns och slog över i armod. Artikeln är baserad på en uppsats från Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. med titeln "Det hade varit bättre om den bomullen aldrig kommit in i vårt land" och finns att laddas ner här. Om det finns frågor går det bra att kontakta Britt-Marie Lindström på Britt-Marie.Lindstrom@mark.se |