Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 34, 27 augusti 2010 Det Piperska upproret S
verige har en lång tradition av kolonialistisk politik. De svenska kolonierna har varit, efter förlusterna av Norge och Finland, främst Norrland. Makten över denna koloni har befunnit sig i Stockholm. Ibland har medborgarna ifrågasatt rådande ordning. Till exempel i boken "Vår irländska fråga" där förhållandet jämförs med engelsmännens behandling av Irland vid samma tid. Har situation förändrats för Norrland sedan Irland frigjorde sig från Storbritannien? Den svenska gruvlagstiftningen har en kolonialistisk konstruktion. En gammal tradition som man måste ifrågasätta idag av flera orsaker. Kan vi ha kvar en svensk kolonialistisk politik inom landet efter att Sverige blev medlem i EU? Hur reagerar medborgarna när de inser situationen? Vad blir effekten för nationen Sverige? Redan i samband med EU-valet 1995 frågade jag en riksdagsledamot om det var möjligt att ha kvar en gruvlag som var så inriktad på en nationell kontroll av gruvdriften om landet blir medlem i EU? Borde man inte ändra på lagarna? Jag fick enbart en förvånad blick som svar. Hon förstod inte frågan. Och tydligen har fortfarande ingen riksdagsledamot förstått. Återigen ser man hur Riksdagen befolkas av människor med enbart egenintresset för ögonen. Men skillnaden idag, efter 1995, är att inte enbart Norrland är en koloni utan hela Sverige har hamnat i en kolonisituation då landets riksdagspolitiker inte förstått vad slags förändringar man måste göra för att skydda nationella intressen. Till min förvåning så dröjde det innan internationella gruvbolag insåg den förändrade situation i Sverige efter 1995. Det är ju först de senaste 5 åren som man upptäckt att Sverige ger bort sina naturresurser gratis. Och dessutom delar med sig av sitt kunnande om den svenska naturen via Bergstatens flerhundraåriga prospekteringsarkiv. En helt otrolig och ofattbar behandling av de lagstiftande politikerna i riksdagen, de som faktiskt är ansvariga. Inför detta riksdagsval har gruvlagarna blivit uppmärksammade då det, äntligen, uppstått en motkraft till den flathet som präglat svensk politik sedan 1995. Det Piperska upproret. Självklart kan ett uppror mot en nykolonialistisk politik i Sverige, styrd från Bryssel och internationella gruvbolag, enbart starta längst ner i landet. Ty i Norrland har man ännu inte insett att makten flyttats från Stockholm till Bryssel. I Mälardalen är man så självcentrerade att man inte ser vad som sker. Däremot har skåningarna i klart minne hur man förlorade sin starka ställning i den danska nationen och blev en utkantsprovins i den svenska stormakten. Den frigörelse som man förväntade sig med EU-medlemskapet synes nu vändas till en nykolonialistisk plundring på grund av politisk inkompetens i den svenska riksdagen. Det Piperska upproret, med en adelsman i spetsen, kan förändra situationen för hela landet. För som alltid och särskilt idag når medborgarnas vrede sist den lagstiftande församlingen, Riksdagens ledamöter. De som aldrig tycks förstå i tid. |