Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 29, 23 juli 2010 Solidaritet i stället för kapitalism O
m tillväxten blir densamma som hittills kommer vår BNP att bli åttio gånger större till nästa sekelskifte. Är det någon som tror att det är möjligt, när vi redan lever över jordens tillgångar? Är det någon som tror att det i längden är möjligt med kapitalismen, som har tillväxten som förutsättning, om det inte skall bli ekonomisk kris? I valet är det dock inget parti som sätter i fråga om inte solidarisk fördelning borde ersätta tillväxt utanför naturens ramar. Vi måste få ett slut på den nyliberala omvända klasskamp som varit förhärskande de senaste trettio åren. De arbetande bör få en större del av kakan. Sedan 1977 har andelen av BNP som går till löner minskat från 69 till 58 procent, enligt LO. Fyra femtedelar av statens intäkter kommer från löntagarna: arbetsgivaravgifter och skatt på inkomst och konsumtion, uppåt nio tiondelar om man räknar med alla skatter, och bara fem procent kommer från företagsvinster. Om löntagarnas andel av BNP varit densamma idag skulle det blivit 320 miljarder kronor mer i statskassan per år. Då finns det ingen anledning att minska den sociala tryggheten. Enligt en enkät gjord av Resurs (Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället), startad av läkaren Jenny Fjell, har nära fem procent av dem som utförsäkrats eller hotas av utförsäkring från sjukkssan försökt ta sitt liv, och två femtedelar har funderat på det. Statistiskt lyckas 15-20 procent av de som försöker. I år beräknas 44000 utförsäkras, sedan blir det 5 000 om året. Många kommer också att utförsäkras från A-kassan. Sedan återstår resursarbete till socialbidragsnivå. De med socialbidrag måste sälja allt de äger, och de får det inte om maken har inkomst. De i arbetsför ålder har ökat, och det dröjer länge innan deras andel av befolkningen minskar, men arbetslösheten har ökat än mer. Den är nära en halv miljon och tiondelen av de arbetsföra trots stigande konjunktur. I Norge är den 2,7 procent. Vilket slöseri med resurser att inte kunna tillgodogöra sig deras skatter! Med vilken hjärtlöshet sänks inte lönenivån! Och vad kostar dessa utsatta inte i ökad sjuklighet och dödlighet? Förslagen från Borgkommissionen, ett samarbete mellan moderater och socialdemokrater namngiven efter Per Borg (S), kommer att ytterligare att förstärka klassamhället. Trots tre procents beräknad ökning av konsumtionen om året vill man inte tillåta en kvarts procents standardökning av de skatte-finansierade välfärdstjänsterna. Det skulle hota statsinanserna. I stället vill man höja pensionsåldern, få oss att arbeta mer, ytterligare privatisera och rationalisera vården. Vård och omsorg skall prioriteras före socialförsäkringar, men den skall i större grad finansieras med avgifter, i stället för med skatter, och med privat sparande, som ett obligatoriskt ålderdomssparande. Dagens utveckling är absurd, både för bristen på medkänsla, och för bristen i insikt om vad som är ekonomiskt förnuftigt. Även om en eventuell rödgrön regering kommit långt i nyliberala värderingar är det ett inte mot vad som händer om vi får en ny borgerlig regering. Den här mandatperioden var bara en mild förövning. I stället för att kunna bygga ut ett välfungerande välfärdssamhälle gäller det att försvara de sista resterna av det. Då är det inte betydelselöst om man röstar, eller vad man röstar på. Sedan behövs det ett ihärdigt opinionsarbete för att förändra tankesätten. |