Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 34, 27 augusti 2010 På upploppet V
alrörelsen går nu in på sitt upplopp, och även om mycket kan hända på de veckor som återstår till valdagen, så börjar ett nytt politiskt landskap att skönjas i stridsröken mellan de politiska partierna. Just nu kan tre partier åka ut ur riksdagen (C, KD och V) och ett in (SD). Flera opinionsmätningar pekar på att åtminstone ett borgerligt parti (C) är rejält i farozonen. Det som också komplicerar bilden är att Moderaterna (just nu) är större än Socialdemokraterna och att Miljöpartiet ser ut att samtidigt göra ett kanonval. Att Centerpartiet är på väg att göra ett katastrofval är synnerligen självförvållat. Partiet har alldeles tappat greppet om näringslivspolitiken. Förslaget att sälja ut en del av kronjuvelen Vattenfall för att i stället satsa på någon fond för statlig näringslivsutveckling har inte rosat marknaden. Liksom oförmågan att via ägardirektiv sätta stopp för Vattenfalls smutsiga äventyr i affärer med kolkraft nere på kontinenten. Det till slut uppgivna kärnkraftsmotsåndet suger också. Jordbruksdepartementet har inte heller varit en vinnare; förvaltning och försvar av EU:s groteska jordbrukspolitik vinner inga väljare varken i staden eller ute på landet. Något verkligt substantiellt har inte kommit småföretagarna till del, Centerpartiets gamla kelgrisar i opposition. Det har småföretagarna upptäckt. Gissningsvis flyr de till Moderaterna och Miljöpartiet. Inte nog med det. Stureplanscentern går inte i takt med de lokala organisationerna utanför storstadsområdet. Hur partistrategerna i toppen kunnat inbilla sig att nyliberaler som Fredrik Federley och en i den borgerliga regeringen synnerligen utspädd miljöpolitiker som Andreas Carlgren skulle kunna vara draglok i den nya strategin att bli ett storstadsparti borde övergå sunt bondförstånd. Sådana försök har gjorts tidigare utan större och framförallt bestående framgång. Som det ser ut just nu är det nog bara de närmast sörjande i partibyråkratin som skulle sörja en riksdagssorti. I till exempel Ånge avstår den lokala centeravdelningen att driva en riksdagskampanj utan satsar i stället på kommunen. Ute i landet jäser det. Centerpartiet kanske flyter upp som ett huvudsakligen lokalt orienterat kommunparti och då med de djupaste rötterna som tidigare på landsbygden. Lars Ohly lever också farligt. Han söker sig mot varje populär ståndpunkt. Nu senast med sitt förslag om totalt vinststopp för privata skolor. Det kommer inte att kosta något i budgeten till skillnad från Vänsterpartiets vanliga ekonomiska överbudspolitik, där allt kan finansieras om inte annat med skattehöjningar och sedelpressar. Var finns kamrat 4 procent nu, som brukar dyka upp och rädda partiet in i riksdagen som svans och stödparti till Socialdemokraterna? När (S) är på väg under 30 procents-strecket och de borgerligas "mosa Mona" kampanj var som att slå in öppna dörrar. En sak är emellertid säker, och det är att om Sverigedemokraterna når riksdagen och kanske med råge, så kommer det politiska landskapet att vara mycket förändrat. Det är inte bara SD:s fördomsfulla islamkritik som gått hem utan också ett utbrett missnöje med de etablerade och allt mer professionaliserade politiska partiernas förutsägbara charader. Den nu så cementerade blockpolitiken kommer också att ligga i grus. Blir Moderaterna största parti och SD vågmästare så kommer regeringen att sitta kvar och då i minoritetsposition. Ett sådant resultat pekar fram mot ett nyval eller en stor koalition, där ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställs i karantän utan att få något som helst inflytande på den förda politiken. Socialdemokrater och moderater vågar knappast gå ihop ensamma, utan regeringen kommer i så fall att garneras med troligen både Miljöpartiet och den rest som kan finnas kvar av den övriga borgerligheten. Ett annat landskap alltså. |