Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 27, 9 juli 2010
De luggslitnas advokat är tillbaka
Arne Anka - Rapport från kriget
Charlie Christensen
Kartago
Charlie Christensen har knåpat ihop del 8 i serien om den sura och halvalkoholiserade Stockholmsankan. Verket har han valt att döpa till "Rapport från kriget". Vilket krig? Kanske läsaren undrar. Efter att ha läst boken blir svaret: Kulturkriget, för serierna utspelar sig aldrig i några reella eller fiktiva krigszoner utan endast i det svenska kulturklimatet.
Vad kriget är, vilka som krigar, vad de har för vapen och vem som attackerar vem är inga enkla frågor att besvara, men att detta krig existerar vet alla som på något sätt deltar i vår kultur. Och det gör Arne. Eller åtminstone så tror han sig göra det, och denna tro levererar han med stark övertygelse, ofta med en stor stark i handen och den ständige vapendragaren Krille Krokodil bredvid sig på en barstol. Krille är en del av den svenska kultureliten, känner författarna och konstnärerna som sitter på toppen, och han, liksom Arne, älskar att munhuggas och supa. Han är även en framgångsrik kvinnotjusare. Krilles funktion i deras dialoger är ofta den att han ställer försynta frågor om vad som pågår i kultur-Sverige och Arne svarar med en svavelosande predikan. Krille är också bra på att berätta om strapatser och äventyr som han varit med om.
Denna dynamik ger upphov till en rad intressanta och vilda diskussioner som rör aktuella ämnen och frågor om livet, döden, kärleken, politiken och konsten. Arne har även en son, som han i några avsnitt tar med sig på krogen. Han är en mycket naiv ung anka som vill bli nobelpristagare. När Arne frågar i vad svarar han: "I vad som helst."
Han vill ha priset för att det ser coolt ut. Vad Arne egentligen tycker om sin son är svårt att veta. Han är ganska hård mot honom. I en serie frågar den unge spolingen en massa dumma frågar och till slut ställer sig Arne och gallskriker ungen (utklädd till romersk soldat) rätt i ansiktet: "Håll käften! Om du ställer en enda dum fråga till slår jag ihjäl dig!!!".
Detta knäcker dock ej pojken och serien avslutas med en sista idiotisk fråga nämligen: "Varför får man inte ställa dumma frågor?" Svaret blir att det avslöjar den bristande intelligensen hos den som måste svara, en situation som många nog kan relatera till.
Teckningarna är som vanligt briljanta. Christensens förmåga att balansera text och bild är helt enastående, och det är en fröjd att läsa hans skildringar av nutidens Sverige, som han ibland tvingas skruva till en något surrealistisk nivå som nästa tvingar läsaren till gapskratt efter gapskratt. Det känns som om nästan allt Arne säger är en odödlig one-liner. Som när han fäller en summerande kommentar om vad som står i en dagstidning: "Läget är fett osoft asså ..."
En annan spännande karaktär i denna volym är Arnes farmor, en 97-årig rullstolsbunden alkoholist, som är minst lika cynisk och dystopiskt sinnad som Arne. Hennes funktion är att visa var Arne har fått sitt lynniga sinne från. När Arne diskuterar med henne är det hon som osar svavel över tillvaron och han som sitter bredvid som en lyhörd anhängare.
Det är tack vare hans relationer till andra personer som man ändå gillar Arne. Hade det inte varit för hans genuina intresse och engagemang hade det varit en nattsvart karaktär, men man anar ändå att det finns band mellan Arne, hans farmor, hans son och bästisen Krille, som är starkare än all ondska i hela universum.
Och de är ju genuina hedonister, alkoholen är inte ett gift i den här serien, snarare ett livgivande elixir som de intar lite som Bamses dunderhonung. Inga pekpinnar eller varningar ges angående alkoholens halvdystra baksida. Det känns lite som om Arne själv har skrivit manuset till de här serierna, och eftersom han ännu inte gått med i AA får man väl anta att han befinner sig i en förnekelsefas, eftersom alkoholen hyllas urskillningslöst.
I slutet av boken har man inkluderat en sektion kallad Efterord och kommentarer. Här berättar Charlie om bakgrunden till serierna. Det är både personliga erfarenheter och politiska händelser som inspirerat berättelserna. På sätt och vis kan man säga att världen som Arne lever i påminner om en målning av Hieronymus Bosch, och om Arne fått säga sitt om den här recensionen så hade han nog sagt något i stil med: "Finns det något som inte påminner om en tavla av Hieronymus Bosch?"