Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 32, 13 augusti 2010 Inför EU:s fattigdomsgräns N
u har vi återigen ett av dessa riksdagsval som känns så meningslösa. Riksdagen sysslar alltmer med frågor som förr låg på kommunernas och landstingens bord. Man har till och med gjort politik av medborgarnas individuella relationsproblem. De väsentliga frågorna hanteras i Bryssel. Ankdammen är avslöjad. Dock finns det fortfarande några väsentliga problem som ligger på riksdagens ansvar. Skatterna. Ty hittills vågar inte Bryssel besluta om några gemensamma skatter, även om man har diskuterat gemensamma momssatser inom unionen och andra ekonomiska kriterier såsom fattigdomsgränsen för medborgarna och vad det innebär i politiska åtgärder. Vissa medlemsstater använder sig av resonemanget för att slippa nationella avvikelser som kan skapa ekonomisk och politisk obalans gentemot sina unionsgrannar. Så dock inte Sverige. I de flesta av EU:s medlemsnationer använder man sig av fattigdomsgränsen för att ha en nedersta gräns för beskattning av medborgarna. Detta ger olika effekter i ekonomiska tal. Till exempel är det fritt fram för franska medborgare att ha en inkomst utan beskattning alls upp till 1350 euro per månad. I Storbritannien var den summan 1000 pund per månad under Labour, men har nu med liberal regering höjts något. I Tyskland är denna summa något högre ändå. Det är de länder som vi vanligen vill jämföra oss med. Hur är då läget i Sverige? Tja, för en riktig låginkomsttagare, pensionär med grundpension eller studerande med flera är den skattefria delen enbart 18000 kronor per år! En närmast ofattbar skillnad i resonemang jämfört med EU:s viktigaste medlemmar. Den ende som i valrörelsen närmat sig denna snedvridna situation är den moderate partiledaren. Men tyvärr kommer inget konkret förslag upp utan det har blivit vaga kommentarer såsom att "ytterligare skattesänkningar måste riktas mot låglönetagare." De övriga riksdagspartierna ägnar sig åt särintressefiske. Tidigare har man hört från politiskt håll, när olika organisationer, LO, SACO, LRF med flera krävt åtgärder för sina medlemmar, att det bara är särintressen som yttrar sig. I årets valrörelse har partierna försökt muta in olika särintressen för att rädda sitt eget skinn. Därför kommer det inte fram generella åtgärder inom skatteområdet. Fast det är en mycket akut åtgärd som, faktiskt, diskuteras medborgare emellan, men som tydligen inte nått riksdagens ledamöter. Kanske att politikerna tror att folk inte är informerade? Men det är fel! Vad som sker i övriga EU och hur folk där lever är betydligt mer välkänt än vad politiken av tradition är medvetna om. Skall de närmaste fyra åren bli en rimlig utveckling för svenskarna måste det ske en skattemässig anpassning till vår närmaste omvärld. Ett konkret förslag från en vanlig medborgare är därför: Använd EU:s fattigdomsgräns som lägsta beskattningsnivå, vilket innebär att folk slipper att skatta för inkomster under existensminimum. Eller i siffror: Minst 10000 kronor skattefri inkomst per månad! Kostnaderna för detta skatteingrepp blir obetydliga då nuvarande situation enbart är ett nollsummespel. Men en demokratisk befrielse för medborgarna. Ett rimligt krav från ett särintresse, den vanlige medborgaren. |