Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 26, 2 juli 2010
Dagen då Riksdagen sålde sin själ och Sveriges heder
en 17 juni, den fruktade dagen, kom med en skön värmande sol. I slutändan av Riksgatan var vi demonstranter samlade. Greenpeace var där ett tag, Fältbiologerna hade slagit läger, och från Folkkampanjen kom vi med våra solar, märken och flygblad. Stämningen var något tryckt och skämten ibland sarkastiska, beroende på det trista skådespel som uppfördes innanför riksdagshusets väggar.
Men trots att vi visste att slaget var förlorat var det ändå skönt att vara där. Några hade rest långt, Birgitta Möller från Helsingborg och Rolf Hansson från Söderhamn.
Poliserna hade fått order om att att inte tillåta några solar inne på Riksgatan. Bröt någon mot det kom de genast och med fast men vänlig hand visade oss tillbaka till angivna vrån.
"Vi, eventuella terrorister, var hårdbevakade..." under riksdagens kärnkraftsomröstning 17 juni, skriver Inger Widell.
Vi turades om med att gå in och lyssna från läktaren, men då åkte både soltröjor och solknappar av. Den ende som hade solknapp i Plenisalen var Sven Bergström!
Vi, eventuella terrorister, var hårdbevakade, det var alltid någon vakt som iakttog oss noggrant och hutade åt oss. Ewa Larsson satt och blundade en stund, och genast var en vakt framme och sa till henne att där fick man inte sitta och sova.
Tidigare hade jag stått på gatan framför porten till Riksettan och väntat på en kompis som skulle komma ut, men då dök genast polisen upp och sa att där fick jag inte stå och demonstrera.
- Jag demonstrerar inte, står bara här och väntar, invände jag.
- Du har solmärken på dig, sa de.
Nu får ni väl ge er, tyckte jag, men det gjorde de inte, så jag fick snällt lufsa iväg till angiven plats.
Jag tror att poliserna var rädda för Greenpeace. Gång på gång frågade de mig om vi hade något med dem att göra. Tänk om vi plötsligt börjat klättra upp på riksdagstaket.
Inne i "kammaren" blev det en mycket lång dag. Solveig Ternström (C) och Eva Selin Lindgren (C) höll var sitt starkt tal. Det var säkert en tung stund för båda - och för oss alla. Deras ställningstagande är dock det som lyser i mörkret och som vi aldrig ska glömma.
Ingen av oss stannade kvar till "the bitter end". När några av oss kom ut på gatan igen satt "våra" poliser trötta och ihopkrupna och undrade om det inte var slut snart. Vi tröstade dem med att det säkert skulle ta några timmar till.