Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 30, 30 juli 2010 Skatt som svettar ut landsbygden D
et är orätt att ta skatt av människor som tjänar långt under existensminimum. I Sverige var 2009 existensminimum per månad för en ensamstående 3680 kronor plus 3000 kronor i hyra plus hemförsäkring och A-kasseavgift, cirka 325 respektive 250 kronor. Alltså minst 8200 kronor i månaden. Tjänar man under det har man rätt till socialbidrag. Men den som äger något som kan säljas måste avyttra det, som bil eller hus, och han får inte driva företag, annars måste han betala skatt och arbetsgivaravgifter från 1500 kronor i månaden, så länge grundavdraget är så lågt som 18200 kronor om året. Ute i Europa behöver ingen betala skatt på inkomst under existensminimum. Att grundavdraget är så lågt i Sverige beror på Gunnar Sträng. Han slutade att höja det med inflation, därför att han ville ha in landsbygdens befolkning till i hans ögon mer produktiva industriarbeten. Det som en socialdemokratisk finansminister tyckte var klok politik på femtiotalet är det inte dag. I dag behövde landsbygden återbefolkas, i stället för att ha en utsvettningsskatt mot bönder och småföretagare med låga inkomster. På landet behöver man många försörjningskällor, ha ett hus att bo i och en bil på grund av försämrad kollektivtrafik och service. Alltså kan man inte få socialbidrag. Landsbygdskommunerna skulle inte heller klara det belopp som skulle behövas. Deras skattekraft är redan för låg. Och varför gå en kränkande och tjänstekrävande bidragsväg, när det bättre kan lösas med rättvis skatt? Varför skall låginkomsttagare vara med och betala för de skattesänkningar och bidrag på 100 miljarder kronor för bättre ställda, som den borgerliga regeringen genomfört den här perioden? Det borde använts för att höja grundavdraget i stället och gett en skattesänkning för lågavlönade. Sänkt skatt på arbete är en förutsättning för att skapa ett mer hållbart samhälle. Vi kan inte fortsätta att ha tillväxt för soptippen för att skapa jobb. Vi kan inte offra vården därför att vi inte har råd med den. Den som säger att höjt grundavdrag är nyliberalt därför att det ger människor möjlighet att leva på en lägre lön har inte tänkt frågan: Vem gynnar det? Det är inte rimligt att alltmer arbete rationaliseras bort och fler hamnar i utanförskap. Tillväxten är inte värd ökat bidragsberoende. Varför är borgare och rödgröna överens om att förbättra villkoren i överänden av inkomstskalan, men inte i den nedre änden? Varför har det inte de rödgröna protesterat mer mot sättet att skapa ett låglöneproletariat genom utförsäkring och undergrävande av facket? Är inte det värre nyliberalism? En annan utsvettningskatt är skänken från Maud Olofsson (C) till landsbygden. Hon var drivande bakom att fastighet-skatten på 1,5 procent på 75 procent av taxeringsvärdet skulle avskaffas med en fastighetsavgift på 0,75 procent. Det låter som om det vore billigare, men samtidigt infördes en minimiavgift på 6362 kronor. Det har inneburit att en boende på landsbygden i regel fått sin skatt höjd med några tusen, medan villaägaren i Djursholm kunnat sänka sin skatt med kanske 50000 kronor. Det innebär också höjning av hyran för den som bor i liten lägenhet. Den som hyr kan inte heller som bostadsrättsinnehavaren eller husägaren minska bokostnaderna med avdrag för skuldräntor. Vi må inte förundra oss om det, att partierna bara kämpar om medelklassen och inte bryr sig om de sämre ställda, vilket innebär att Sverigedemokraterna kanske röstas in i protest, och att de blir underlag för en ny borgerlig regering. Det är ett underbetyg åt demokratin, om inte politiken gagnar hela svenska folket. |