Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 22, 4 juni 2010 Koldioxidkvoter för framtiden D
et var en mycket intressant eftermiddag vid Miljöpartiet och Effektmagasinets seminarium om personliga utsläppsrätter. Huvudidén som presenterades var engelsmannen David Flemings Tradeable Energy Quotas (TEQs). Detta väl utarbetade förslag fick mestadels stöd i paneldebatten efteråt, men inte av Sofia Arkelsten, riksdagsledamot (m) som kal-lade det för integritetskränkande "storebrorsövervakning". Anders Wijkman menade att koldioxidskatter kan ta oss ner till kanske 50 procent av dagens nivå, men att komma längre, till den 90-100-procentiga reducering som är nödvändig, behöver vi något mer. TEQs kan då vara ett alternativ (eftersom tillräckligt höga skatter är mycket impopulärt och politiskt oacceptabelt) även om det innebär en del övervakning. Hur fungerar då TEQ-systemet? Ett nationellt råd sätter en gräns för förbrukningen av energibaserade koldioxidenheter varje år, ett tak som skruvas ned år från år. Dessa kvoter delas ut till individer och företag, också rullande årsvis. Vid köp av energi (till exempel bensin till bilen), reduceras kvoten. Om du inte har några kvoter kvar kan du köpa nya till dagspris (detta ordnas automatiskt av till exempel bensinmacken) - förutsatt att det finns obrukade kvoter kvar i systemet (hela Sverige) - och dagspriset kan vara högt. På så sätt blir alla, privata såväl som företag och organisationer, måna om att hålla sig inom eller under sin kvot. Man kan sälja sina kvoter när som helst, men då är man utan en garanterad rätt till inköp. Kreativiteten spirar när alla vill minska sin energiförbrukning. Olja/bensin drar mycket från kvoten, vindkraft lite, och så vidare efter en uträknad tabell. (För mer info om Tradeable Energy Quotas se www.teqs.net, David Flemings egen sajt.) Personal Consumption Allowances (PCA) är det allmäna begreppet för sådana koldioxidkvotsystem, men vissa implementeringar kan skilja sig signifikant, till exempel att PCA-kvoter bara delas ut till individer, inte företag. I TEQ-systemet delas kvoter ut till både individer och företag baserat på till exempel dagens koldioxidanvändningsmönster (40 procent privatkonsumtion, 60 procent företagskonsumtion). Vidare gäller TEQs enbart köp av energi (el, olja, bensin med mera). I vissa PCA-system ska samtliga inköp inkluderas, med enorma beräkningsproblem för både företag och akademia (varenda produkt måste koldioxidberäknas, vilket inte är lätt). I TEQ-systemet registreras bara inköp av energi (direktköp), alltså ganska harmlös "övervakning" (till exempel ingår inte köp av en flygresa, en tidning, biobiljett, alkohol och så vidare, vilket skulle var fallet i en del andra PCA-system där företagen inte är med och allt läggs på konsumtionsledet). I TEQ-systemet är det användaren av energin, den som köper energin, vars kvot drabbas och således är denna direkt motiverad att både effektivisera och att köpa mindre belastande energiformer (till exempel vindkraft, solvärme och så vidare). Så här försöker jag tolka TEQ-systemet konkret: En flygresa går på flygbolagets kvot så de måste hålla sig inom sin kvot eller köpa till dyrt pris. Eftersom de har begränsade flygningar säljer de flygresorna till höga priser, det som marknaden bär. Höga priser gör att individer och företag begränsar sitt flygande. Tåg, som inte behöver så mycket energikvoter, kan konkurrera med lägre priser. Men allt resande kommer att minska år från år allteftersom den totala nationella kvoten minskas. Om nya, stora fossilfria energikällor kommer till användning - vilket de gör, delvis hjälpt av att de är "billiga" i kvotsystemet - så blir mer energi tillgänglig och transport och annan verksamhet kan expandera. Hela tiden justeras systemet och årets totala användning (koldioxidutsläpp) av det nationella rådet, så att växthusgaser och samtidigt oljeberoendet minskas. Systemet ska lösa två problem samtidigt: klimatuppvärmningen och framtida oljebrist (Peak Oil). Just nu är det ingen oljebrist, men krisen kan komma när som helst, med resulterande behov av ett allokeringssystem. Under oljekrisen 1973, som kom plötsligt utan varning, snickrade man mycket snabbt ihop något slags ransoneringssystem, som lyckligtvis aldrig behövdes sättes i drift (folk hamstrade bensin, åkte kollektivt och satte ner termostaten, och efter några oroliga veckor öppnades oljekranarna igen av OPEC). Om vi har TEQ-systemet i gång för koldioxidminskning, så är vi beredda med ett system för minskade oljeleveranser också, oavsett om det kommer plötsligt eller gradvis. De flesta i panelen, både bland föreläsarna och i publiken av frågorna att döma, verkade vara överens om att något sorts obligatoriskt styrmedel är nödvändigt för att möta kommande klimat- och peak-oil-kriser - det räcker inte med frivilliga satsningar av endast en del av befolkningen. Alla måste vara med. Vi har redan koldioxidskatten. Vi får se om TEQs eller någon annan kvotsystemvariant blir en del av framtidens åtgärder. En idé var att TEQs kunde börja implementeras lokalt på frivillig basis, sedan utvecklas till nationell nivå. |