Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 27, 9 juli 2010 Hela Sverige ska leva S
törre delen av Sverige är på väg att tömmas. Två tredjedelar av kommunerna har vikande invånarantal. Och det gäller inte bara inre Norrland utan det går ett avfolkningsband ända ner till sydöstra Sverige. Sedan återupprepas förhållandet på landsnivån nere på kommunnivå, så att kommunhuvudorten kanske behåller sin befolkning, men omkringliggande landsbygd minskar desto mer. Beslutsfattarna ser förloppet som en följd av den ekonomiska utvecklingen, en naturlag som det inte går att göra något åt, och att det vore penningslöseri att försöka motverka. Resurserna ska i stället allokeras dit där de gör störst nytta. Det skulle behövas ett landsbygdsuppror för att få en rättvisare och rimligare politik. Nu försöker alla partier i stället fånga storstadsområdenas medelklass. Också Centern, trots att partiet har sin väljarbas i landsorten. Att hela Sverige ska leva är bara klyschor i valtalen, men vad som satsas på är småsummor för att få igång idealistisk självverksamhet. Det är som när människor uppmanas att rädda miljön med att sortera sopor, när det är hela systemet det är fel på. Det är svårt att rädda en bygd när järnvägen rivits upp, kollektivtrafiken blivit minimal, servicen dragits ner och skolan upphört. På flera håll har avfolkningen gått så långt, att invånarna mest består av pensionärer som behöver vård. Kommunalskatten har därför blivit hög trots kommunal skatteutjämning. Samtidigt har de i aktiv ålder blivit för få och har för liten kunskapsbredd för att kunna återuppväcka näringslivet. På sådana platser kan det behövas återbefolkning. Sverige behöver det för att kunna ta till vara sina resurser, när oljan sinat, och vi inte längre kan importera mat och inte heller konstgödsla. Tar vi inte hand om våra tillgångar kan de köpas upp av kineser. De har redan köpt en god del av Afrika. Det är inte landsbygden som ekonomiskt tär på Stockholm utan tvärtom. Utan en grund i naturresurser och basindustri skulle inte stadens inkomster från kapital och tjänster vara möjliga. Där plantan ännu är levande behöver den vattnas, innan den dör. En viss minsta service från skolor, verksamheter och offentlig förvaltning måste garanteras inom rimliga avstånd. Infrastrukturen behöver byggas ut med optiska kablar för elektronisk kommunikation och med järnvägar för att klara trafiken med el, när oljan blir dyr. Transporter längre ut kan klaras med biogas från odlade grödor. Att snabbt kunna nå tillräckligt långt blir extra viktigt, om befolkningen är gles, för att kunna få ett underlag nog för utveckling. Regler och system för skatter och social trygghet får inte utformas som nu, att de missgynnar glesbygdsboende, vilka ofta är beroende av deltidsförsörjningar och småföretagande. Skatt på arbete bör minskas drastiskt genom växling till andra skattebaser. Det skulle sänka kostnadsläget. Att sänka skatt och höja sociala trygghetstak för dem med goda inkomster är mindre viktigt än att slopa skatten i botten. Arbetsinkomster under 120000 kronor borde inte beskattas, så som det är i Europa. Trots eller snarare tack vare det har man där lägre skattetryck och ett livligare småföretagande. Vår modell utformad för centralisering och storskalighet passar mycket dåligt med den framtid vi har framför oss. Vi borde diskutera om det är ett sådant Sverige vi vill ha, och om inte hur vi ska få en annan utveckling. Men sådana långtidsperspektiv vägrar partierna att ta upp. |