Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 24, 18 juni 2010 Det fattiga Sverige E
n gång var Sverige med social välfärd och under två procents arbetslöshet en förebild för andra länder. Men det var då. I april i år var arbetslösheten i Sverige 9,8 procent, 483000 personer, 1,5 procentenheter högre än förra året. Norge har 2,7 procents arbetslöshet, och svenskar åker till Norge för att som deras polacker, uppskattade för sin arbetsamhet och låga krav, ta arbeten som norrmännen inte vill ha. Vår ungdomsarbetslöshet är 26,7 procent, fem och en halv procentenheter över EU-nivå. Det är vad 1990-talets nyliberala genombrott och moderaternas arbetslinje i dag resulterat i. Än värre torde det bli om borgarna får fortsätta sin politik efter valet. Ändå har allmänheten och särskilt ungdomen störst förtroende för att deras politik skapar flest jobb, och den frågan har i takt med arbetslösheten seglat upp till den viktigaste i valet, inte miljö eller samhällelig nedrustning. Alliansen vann förra valet på sitt tal om en och en halv miljon i utanförskap - och på socialdemokratins liknöjdhet inför arbetslösheten då. Men arbetslinjen byggde på en tro om människors ovilja att arbeta, och att löneskillnaderna är för små. Därför rustade man ner välfärden och försvagade fackföreningarna för att tvinga fram lägre löner. I stället för arbetsmarknadsutbildning till bristyrken infördes Fas3, jobbsökarkurser till jobb som inte finns. Detta ger en sämre fungerande arbetsmarknad, där en högkonjunktur ger snabbare brist på yrkesutbildad arbetskraft, samtidigt som det inte blir fler jobb för det skapade låglöneproletariatet. NAIRU höjs, den minsta arbetslöshet som behövs för att inte öka inflationen. Det är en teori med svagt underlag, men de flesta ekonomer tror på den, och flertalet politiker anser det viktigare att hålla nere inflationen än att skapa jobb. Det är en dyrbar politik. Med nära en halv miljon fler i arbete kunde det gett ökad köpkraft, skatteinkomster och minskat bidragsbehov. Sverige är fattigare än vad som behövs. En annan stöld i samma storleksklass från skattebetalarna är statens budgetöverskottsmål på två procent av BNP, 60 miljarder kronor, i tron att det minskar inflationen att dra undan så mycket pengar. Alliansens bidrag till redan välbeställda med 100 miljarder kronor - jobbskatteavdrag som bara gett en halv procent ökad sysselsättning, ROT-avdrag på 100000 kronor om året för makar med sådan skatt för att rusta sina permanent- och fritidsboenden, men inte till hyreshus, och RUT-avdrag för pigan. Tänk om de bidragen i stället använts för att höja grundavdraget, nivån innan man betalar skatt från dagens 18800 kronor till mer europeiska 120000 kronor. Det kunde gett skattelättnad för låginkomsttagare och hjälpt småföretagare att komma igång. Nu planeras ytterligare gynnande av välbeställda på fattigas bekostnad. Den 31 maj presenterade den danske professorn Peter Birch Sørensen en rapport på uppdrag av ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, en kommitté under finansdepartementet. Hans förslag är att återinföra en procents fastighetsskatt, ersätta grundavdraget med ett lika stort skatteavdrag för alla, avskaffa värnskatten, sänka skatten till 25 procent för företag och kapital, ge företag verksamma i Sverige rätt till avdrag för normalavkastning på insatt kapital och att införa enhetlig moms. Det skulle med tillväxteffekter ge 30 miljarder kronor, en procent av BNP, i ökad skatt. Hans ideal är en renodling av "den underbara nattens" skattereform 1991 mellan socialdemokraterna och folkpartiet som innebar en omfördelning av skatter på två procent av BNP på de lågavlönades bekostnad. Boken Jämlikhetsanden visar övertygande hur mycket effektivare ett jämlikt samhälle är. Arbete åt alla är den viktigaste grunden för att skapa det. Få arbetslösa ger löneutjämning. En förutsättning för att öka sysselsättningen är att sträva mot ett jämlikare samhälle. Dagens politiker gör tvärtom. |