Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 22, 4 juni 2010 Obalans mellan stad och landsbygd S
veriges konsumenter i samverkan (SKiS) med Bengt Ingerstam efterlyser i LRF-medias ATL en motpart som kan matcha dagens livsmedelspolitiska utveckling med den kraftiga obalans som råder mellan stad och landsbygd idag. Organisationsalternativet för bönderna, La Via Campesina Europa (tidigare CPE, en av grundarna - 1993 - av La Via Campesina) i EU, småjordbrukets samarbete, har gått kräftgång allt sedan början av 2000-talet. Den stora förändringen skedde då efterkrigsgenerationen tog över politiken på allvar efter krigsgenerationen, Helmut Kohl med flera. Vi medlemmar i La Via Campesina märkte det på två sätt. Ett: Innan dess fick CPE stort stöd från Bryssel, ekonomiskt och politiskt, men efter att EU nått sina eftersträvade yttre gränser tappade Bryssel ambitionen att verka för att ALLA medborgare, även mindre lantbrukare och bönder, i medlemsländerna och länder som eventuellt skulle bli medlemmar, skulle vara positiva för EU. Det behövdes inte längre någon charmoffensiv. Målet var nått. Två: Jordbrukspolitiken var hädanefter en konsumentpolitik. Detta skedde med den stora omläggningen av CAP, EU:s gemensamma jordbrukspolitik, i början av 2000-talet, som var slutpunkten i avtalet med USA från början av 1990-talet, där andemeningen var att direkta produktionssubventioner till lantbruket skulle upphöra. Precis som man resonerat i Sverige allt sedan åttiotalet. Fast nu gäller denna politik hela EU. Denna förändring genomfördes nästan fullt ut år 2007. Vissa bitar, såsom avvecklingen av handjursbidraget och stödet till mjölkproduktionen, är inte helt genomförda men är beslutade. Tanken om landsbygdens existens, i balans med städerna, som var den franske jordbruksministerns viktigaste politiska inställning efter kriget 1945, har försvunnit i en europeisk konsumentpolitik. Det finns ingen motpart att resonera med. Man måste helt enkelt ändra attityd gentemot landsbygden.
Eftersom urbaniseringen rullar på i ökande takt i hela EU hamnar politiken i en sorts postdemokratisk situation där förnuftiga beslut är omöjliga genom att den månghundraåriga balansen mellan stad och landsbygd nu har upphört. Städernas befolkning har en politisk styrka som gör landsbygden till förlorare och driver på en urbanisering som nu går snabbare än någonsin. Men då det oftast handlar om ett generationsskifte så märks det inte på samma sätt som den gigantiska folkvandring som pågår i Kina utan kan bara upptäckas av att bönder och lantbrukare avvecklar sin verksamhet beroende på i vilket sätt de politiska och ekonomiska förutsättningarna utformas lokalt i det enskilda EU-landet. I Sverige märks detta enbart genom att allt större del av våra livsmedel importeras. Den glassiga jordbrukspolitiken som syns utåt genom olika satsningar under den nya jordbrukspolitiken, dvs landsbygdsutveckling, en mängd olika stöd åt olika projekt utan klar målsättning, innebär bara att processen, urbaniseringen, snabbar på. Det är bara att se sig om utanför fönstret. Stadsbefolkningens matförsörjning är snart en personlig fråga. Varje medborgare har ansvar för sin egen livsmedelskonsumtions kvalitet. Det är inte längre politiken som har detta ansvar på det sätt som Ingerstam med flera brukar hävda. Man kan tolka resonemanget från Bryssel angående köttklister som att politikens enda ansvar är att försöka ordna ett minimum av kvalitet och kvantitet. En pastaportion med köttklisterbitar behöver inte kosta mer än några kronor och ändå ge tillräckligt med näring för individen. Vill medborgare höja sin matstandard över detta minimum så är det upp till varje medborgare själv att på marknaden ordna detta. Genom egen odling eller försöka att ordna sin ekonomi så att man kan höja sin inköpta matstandard. Politiskt innebär detta att befolkningen, som sedan 1945 ställt olika krav på lantbruket, inte längre kan göra det. Det finns ingen motpart att resonera med. Man måste helt enkelt ändra attityd gentemot landsbygden. Detta är särskilt viktigt i Sverige. Förståelsen för landsbygdens problem är betydligt större i gamla urbaniserade områden i EU såsom Paris, än i relativt nya urbaniserade områden som Mälardalen. Flera stora svenska påtryckarorganisationer som SNF och WWF har under alltför lång tid ständigt kritiserat landsbygden, och lantbruket, utan eget ansvar för sina åsikters resultat. Genom att den globala urbaniseringen sätter landsbygden i en utpressningssituation blir konflikten alltmer intensiv. I Thailand har konflikten nästan blivit ett inbördeskrig. I Kina en folkvandring in till städerna. I Brasilien ett ständigt pågående drev mot den landsbygdsbefolkning (småbönder, jordlösa) som står i vägen för naturexploateringen. Så kan man se utvecklingen överallt, även om det i Sverige utåt sett handlar om symbolfrågor som rovdjursfrågan eller Östersjöns ekologiska obalans. En summering av problemet innebär att Sverige lokalt/nationellt måste omvärdera inställningen till förutsättningarna för stad och landsbygd och seriöst debattera hur samhället ska fungera framöver. Det duger inte att Mälardalens egocentriska kortsiktiga politik skall få dominera som det hittills skett för nu sker stora förändringar både lokalt och globalt. Städernas befolkning har framöver det totala ansvaret, även i klassiska landsbygdsfrågor som samhällets livsmedelsförsörjning, vår mat. |