Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 21, 28 maj 2010 Mjölklandet Sverige på upphällningen I
en debatt vid Svensk Mjölks stämma förra veckan, mellan förre statsministern, numera lantjunkern och LRF-medlemmen Göran Persson och jordbruksminister Eskil Erlandsson konstaterade Göran Persson att: Sverige är ett mjölkland. Vi ska producera mjölk och vi har många naturliga förutsättningar att göra det. Den ekonomiskt mest betydelsefulla delen av svenskt jordbruk är och har alltid varit mjölken, som ensamt stått för cirka 40 procent av jordbrukets samlade intäkter. En på EU:s gemensamma marknad under en så kallad gemensam jordbrukspolitik (CAP - Common Agriculture Policy) unikt hög andel. Där Irland före Sveriges inträde låg i topp med sina cirka 30 procent av jordbrukets intäkter från mjölken, medan andelen i medelhavsländerna generellt ligger under 15 procent. Bakgrunden till debatten vid Svensk Mjölks stämma är att svensk mjölkproduktion befinner sig i kris, med fallande produktion. På grund av 1990 års svenska avregleringsbeslut (där innebörden var att svenskt jordbruk skulle konkurrera "fritt" på en av bland andra EG dumpad världsmarknad), som också skapade en kris i svensk mjölkproduktion, föll produktionen till cirka 2,7 miljoner ton/år - ungefär lika med svensk självförsörjningsgrad. Men inför EU-anslutningen, "med EU:s gemensamma marknads 400 miljoner konsumenter att exportera till" ökade optimismen och i inträdesförhandlingarna krävde de svenska förhandlarna en landskvot på 4 miljoner ton, med slutresultat att vi tilldelades en kvot på 3,3 miljoner ton. En summa som inkluderade SLOM-kvot och direktförsäljningskvot avsedd för de småskaliga närproducerande producenterna. Två delar av kvoten som emellertid förhandlades bort för att gynna det storskaliga industrijordbruket. Trots en kraftigt ökad industrialisering och storleksrationalisering inom svensk mjölkproduktion, som accelererat ytterligare efter EU-inträdet, har fromma förhoppningar om svenska exportframgångar uteblivet och istället förbytts i ökad import av mejeriprodukter. Sverige är till exempel det enda land inom EU som aldrig nått upp till fullt kvotutnyttjande. Som botemedel mot krisen vill Göran Persson se förbättrade villkor för produktionsjordbruket och nämner bland annat att betestvånget sätter käppar i hjulet för den produktionen. Det botemedlet går väl rimligen stick i stäv med hans uttalande om naturliga förutsättningar. Det är väl just de naturliga förutsättningarna svensk mjölkproduktion har avlägsnat sig alltmer från sedan Andra världskriget, med då 270000 mjölkproducenter spridda över hela landet till i dag 5 800 producenter alltmer koncentrerade till södra Sverige. Då med ett så nära kretsloppsjordbruk man kan tänka sig, där varje svensk gård hade mjölkkor, som tog den mesta mjölken från sommarens bete och där gödseln återfördes till jorden. Som det till exempel hette på 1960-talet: I Sverige ska vi ha animaliefabriker. Och på 1970-talet: Storleksrationalisera eller dö, det är tidens melodi. En melodi som alltjämt tycks ligga etta på svensktoppen, utan att den ser ut att ha botat några kriser, snarare skapat nya - ett förorenat Östersjön till exempel. Folk i allmänhet och kanske politiker i synnerhet tycks inte ha klart för sig hur unikt beroende svenskt jordbruk är och alltid har varit av mjölkkorna och korna över huvud taget. Vilket beror just på de naturliga förutsättningarna, givna av klimat och geografiskt läge. Och så har det varit sedan jordbruket infördes i Sverige. Vi levde i en massajkultur, som satt sina spår i världens (jämte massajerna) högsta LACP-genförekomst i en befolkning, den speciella gen som gör att vi även som vuxna tål att dricka mjölk utan magbesvär. Där mjölken i vårt solfattiga klimat bestått oss med D-vitamin som en katalysator för uppbyggnaden av funktionsduglig benstomme. |