Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 14, 9 april 2010 Mobilindustrin: Spelet om vår tids största hälsoskandal S
edan många år rapporterar forskare och drabbade om symtom och sjukdomar relaterade till exponering för elektromagnetiska fält, bland annat radiofrekvent strålning (mikrovågor) som används i mobil telekommunikation. Redan på 50- och 60-talen konstaterades att strålningen ökar risken för grå starr och den sjukdomsbild som kom att kallas mikrovågssyndromet eller radiofrekvenssjukan. Syndromet som beskrevs av östeuropeiska forskare på 60-talet innefattar de symtom som många drabbade i dag redovisar att de får när de exponeras för mobilstrålning och elektromagnetiska fält: trötthet, sömnlöshet, huvudvärk, hjärtproblem, yrsel, illamående, depressioner, hyperaktivitet och ökad infektionsbenägenhet. I Ryssland är syndromet medicinskt erkänt sedan flera decennier. Den ryska forskaren Zinaida Gordon noterade att symtomen, liksom människornas känslighet för strålningen, ökade ju längre tid som människorna exponerades för strålningen. Forskaren Karel Marha var direktör vid Tjeckoslovakiens Institute of Occupational and Industrial Diseases (motsvarande Arbetsmiljöinstitutet) och han beskrev också syndromet som observerats bland arbetare som tillverkade utrustning för radio/TV-stationer och radaranläggningar. Symtomen minskade när arbetarna inte längre utsattes för strålningen, men det kunde ta tid innan symtomen avklingade: "En viss tid efter att exponeringen upphört (ibland så lång tid som efter flera veckor eller mer), återgår organismen vanligen till sitt normala tillstånd och alla subjektiva och objektiva symtom försvinner ..."1 Under 50-talet fram till och med 70-talet var det framför-allt den militära industrin och försvarspolitiska intressen som tillbakavisade den radiofrekventa strålningens skadlighet. De använde tekniken i sina militära system och för radar-övervakning. För dessa system behövdes ett högt gränsvärde som baserades på paradigmet, föreställningen, att strålningen enbart kan skada då den är så hög att den värmer upp kroppen med en grad. När strålningen är så hög uppstår effekterna efter enbart 30 minuters exponering i laboratorieförsök. Under 80-talet började allt fler industrigrenar använda tekniken och kunde utnyttja det höga gränsvärde som etablerats på grund av militärindustrins behov. Mobiltelefonindustrin har anpassats sina produkter efter det höga gränsvärdet som nu försvaras av enorma ekonomiska intressen. Ett erkännande om att gränsvärdet varit för högt, och därmed att nuvarande produkter är skadliga, riskerar att leda till en tsunami av krav på ersättningar och skadestånd. En sänkning innebär dessutom inskränkningar i användningen av tekniken och industrins framtida expansionsplaner. Gränsvärdet för mobiltelefonin har fastställts av den privata stiftelsen ICNIRP som förvaltar den gamla föreställningen att strålningen enbart kan orsaka omedelbara uppvärmningseffekter. Majoriteten av svenska Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM) experter, däribland Anders Ahlbom och Maria Feychting är medlemmar i ICNIRP och de flesta av dem får miljoner i forskningsmedel av mobiltelefonindustrin. Ahlbom och Feychting är även experter åt regering och Socialstyrelsen, WHO och EU. Efter att en expertgrupp dominerad av medlemmar i ICNIRP lämnat en rapport, skrev SSM den 15 februari: "Det finns inget hållbart vetenskapligt stöd för att elkänslighet, eller elöverkänslighet som det ibland kallas, orsakas av radiofrekventa fält. Det vetenskapliga rådet pekar på att flera nya studier tyder på att det istället handlar om en så kallad noceboeffekt, det vill säga en omvänd placeboeffekt". I Sverige togs symtomen på större allvar i början av 90-talet. Det Ericsson-ägda företaget Ellemtel fick problem med att allt fler anställda civilingenjörer utvecklade den symtombild som vi i dag betecknar som "elöverkänslighet". En av dem var Per Segerbäck. Han hade i många år arbetat med utveckling av prototyper för avancerade telekommunikationssystem och var chef för en avdelning med 13 civilingenjörer. De första symtomen var yrsel, illamående och huvudvärk. Med tiden utvecklade han mycket svår elöverkänslighet. Allt började när hans avdelning utrustades med nya datorer och en ny basstation för GSM sattes upp enbart 40 meter från kontoret. Inom loppet av ett år fick elva av de 13 civilingenjörerna liknande symtom. När de sjukskrivna ingenjörerna ersattes, fick även ersättarna samma symtom. Ellemtel tillsatte en utredning och genomförde elsaneringsåtgärder. Rapporten "Överkänslighet i arbetsmiljön" utgiven 1993 av dåvarande Arbetslivsfonden beskrev de elsaneringsåtgärder som genomfördes för att få tillbaka de sjuka i arbete.2 Den är nu omöjlig att få tag på. Ellemtels vd Örjan Mattsson skrev i förordet: "I dag finns det en bildskärm på varje arbetsplats och ett nytt arbetsmiljöproblem har dykt upp - överkänslighet. ...Snart kom vi att betrakta överkänslighet som ett allvarligt hot mot delar av företagets verksamhet. Man och man emellan började vi undra om vi möjligen stod inför den nya tidens gissel." Till kostnader som uppgick till många miljoner reducerades strålningen radikalt och 49 elöverkänsliga anställda kunde återgå till arbetet. Per Segerbäck, som var en nyckelperson på företagets utvecklingsenhet, fick under perioden stöd och hjälp från Ericsson men 1999 avskedades han. Personer som var överkänsliga för den strålning företaget producerade hade börjat bli ett hot mot verksamheten. Det är under slutet av 90-talet som det som tidigare var mer eller mindre accepterat, nu måste börja avfärdas. Lena Hillert är myndigheternas och EU:s expert på "elöverkänslighet". Hon blundar för det som hjälpte civilingenjörerna på Ellemtel i den nu begravda rapporten, hävdar att ingenting hjälper, i synnerhet inte reducering av strålningen. Hon hänvisar drabbade till en psykiater. Lena Hillert har byggt sin karriär på att förneka samband med strålningen, är konsult åt Telia Sonera och får många miljoner i forskningsmedel av mobilindustrin. Vinnarna är det lilla fåtal individer som tjänar miljoner, i vissa fall miljarder i takt med att mobilindustrin ökar sin omsättning. I förlängningen är vi alla förlorare. 1) Marha, Karel; Musil, Jan; Tuhá, Hana: Electromagnetic Fields and Life Environment. San Fransisco Press Inc, 1971. Ch. 4: Biological Effects of Electromagnetic Waves and Their Mechanism (p.29-38) |