Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 7, 19 februari 2010
Hundarna är tillbaka
Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
bob hund
Sousafon
Min relation med bob hund är komplicerad. Hela vägen sedan jag hörde dem för första gången under hyggligt tidigt 1990-tal innebar konsumtion av hundplattor ett mått av arbete och tålamod. Jag föll handlöst för arrangemang av ljud och instrument, men hade extremt svårt för skånskan i sången.
Musiken snurrade upp oss på dansgolvet på Göteborgs rockklubbar som Magasinet och Kompaniet, när folk fortfarande fuldansade till alternativrock som om det inte fanns några alternativ. Mellan The Clashs London Calling och Iggy Pops The Passenger tog en mystisk hybrid av Devo och Pixies plats. På skånska.
Hemskt och underbart på samma gång.
Men ju mer man lyssnade desto bättre blev det, och plattorna efterföljde varandra, utmanade lyssnarna längs nya vägar. En bob hund-platta var alltid som ett pussel att lösa innan bitarna föll på plats, vare sig det rörde sig om en singel, en ep eller en fullängdare.
Men så hände något. Hur bra det än lät så var pusslet redan lagt. Det spelade ingen roll om det så var det starkaste svenska verk man någonsin hört. Var var arbetet?
Vad tråkigt det blev när man förstod allting på en gång. bob hund blev Bergman Rock, och lite intressant blev det på engelska, några lysande spår, men så saknade man plötsligt skånskan, den där man hade så svårt att ta till sig i början.
Och så någon platta senare är vi här, vid Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, och det är ju som det är. Plattan är fylld av små gitarrpiruetter, snärtiga trummor och patenterad bas, men det hjälper liksom inte. Man har hört det förut, det finns ingenting som skapar några frågetecken eller något naturligt motstånd som man vill bryta ner.
Inte alls dåligt, men inte särskilt spännande. Mest banbrytande känns Fantastiskt, där bob hund klättrar in i nostalgilådan från New Wave-åren runt 1980 sådär, härmar, och blandar och ger.
Och först undrar man, Va fan, och sedan ler man.