Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 6, 12 februari 2010
Ska Sverige bli som Danmark?
Världens lyckligaste folk -
en bok om Danmark
Lena Sundström
Leopard Förlag
För ett par årtionden sen, när dansken Lars von Trier lät Ernst Hugo Järegård vråla DANSKDJÄVLAR! i sin film Riged - då stod Danmark högt i kurs hos oss. Danskarna stod för tolerans, humor, bohemeri: Christiania, Kim Larsen, Truxa ... Vi skrattade lite generat när danskarna kallade oss Vestsibirier. Och författaren Lars Gustafsson utnämnde utan ett uns av ironi Danmark till Europas mest civiliserade land.
Det hade han också en klar poäng i. Danskarnas sätt att efter första världskriget hantera gränsfrågan med det besegrade Tyskland är fortfarande den lysande förebilden för hur konflikter mellan stater bör lösas. Problemet var bara att det fanns en dansk baksida som vi inte ville, eller kunde, se då.
Om det godtrogna svenska folket verkligen läst de böcker som gav Halldór Laxness Nobelpriset 1955 så hade nämligen bilden av Danmark inte varit lika rosenröd. Islänningens skildring av det danska styret är lika fri från gemyt som alla andra berättelser från koloniserade länder. Och de danskar han möter när han som student kommer till Köpenhamn är ett välmående och rätt hyggligt men samtidigt inskränkt och obildat släkte. Att Island slet sig loss från Danmark under den amerikanska ockupationen 1944 är ett faktum som alltid sopas under mattan när det skrivs historia om den mysiga nordiska gemenskapen.
Nåväl, när journalisten och författaren Lena Sundström i vintras ger sig av till Danmark för att lära känna landet - ja, då har svenskarnas bild av Danmark ändrats radikalt. Nu är det DANSKDJÄVLAR på allvar, även om det kläs i andra ord. Danmark är nu ett land överbefolkat av öldrickande islamofober och grisplågande bönder.
Boken som är resultatet av hennes tre månader i Köpenhamn heter Världens lyckligaste folk med underrubriken En bok om Danmark. Tyvärr är det inte riktigt vad den handlar om. Bokens tema är snarare rädslan för att Sverige ska bli som Danmark. Och de spöken som allt kretsar kring heter Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna.
När Lena Sundström cyklar runt i Nörrebro och pratar med danska fyllgubbar och arabiska taxichaufförer är det en fröjd att läsa henne - det är rappt, kul, begåvat. Problemet är att hon väldigt sällan går på djupet, inte på allvar tar itu med frågan vad det här egentligen är för land. Hennes historieskrivning går som längst tillbaka till 1971, starten för Mogens Glistrups karriär.
Dessutom drar Lena Sundströms skrivglädje med henne i långa utläggningar med bara perifer anknytning till ämnet. Hon slarvar med översättningen av danska ord. Det är lätt hänt, men irriterande.
Ändå är det en läsvärd bok - Lena Sundström är en alldeles för begåvad person för att släppa ifrån sig något annat. Det sorgliga intryck den lämnar kvar är bilden av ett folk som fastnat i sina egna stereotypier om sig själva och andra. Och som saknar ledarfigurer som klarar av att ge DF:s Pia Kjärsgård en uppsträckning: Vet hut, det räcker nu, vi skämmer ut oss!
Antagligen är svenska politiker därvidlag lika flata som danska. I gengäld kan vi trösta oss med att det blir lika befängt att jämföra Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson med Pia Kjärsgård som att jämföra Fredrik Reinfeldt med Franz Josef Strauss. Om däremot en ung, något mindre överklassig Ian Wachtmeister tagit över rorkulten från tråk-Jimmie - ja, då hade Pia fått en värdig vestsibirisk partner.
Men dit är det långt, trots allt.