Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 5, 5 februari 2010
Koivisto, Finland och Sverige
Grannar Frändskap och friktion
Mauno Koivisto
Atlantis Söderström
Mauno Koivisto blev Finlands första socialdemokratiska president. Av hans åtta föregångare hade sju verkat som ledande företrädare för något borgerligt parti, medan den partilöse marskalk Mannerheim utsågs till president av riksdagen 1944 för att republiken skulle kunna ta sig ur vapenbrödraskapet med Tyskland och komma loss från kriget.
De tre första presidenterna upprätthöll ämbetet i vardera sex år. Sedan följde krigsårens tre presidenter som av olika skäl förblev på posten mellan två och fyra år vardera. Efter krigsperioden blev Paasikivi president under tio år och Kekkonen under 26 år.
Under efterkrigspresidenternas ledning stabiliserades Finlands relationer till Sovjet-unionen, och landets samarbete med de övriga nordiska länderna utvecklades steg för steg. Kekkonens tid kännetecknades av mycket utbyggda och förtroliga kontakter österut samt ett långt drivet maktmissbruk från presidentens sida. Han lade sig i en mängd frågor, större och mindre, som tillhörde andra instansers ansvarsområde. Koivisto tangerar detta då och då. Men innan han kommer så långt gör han en exposé över landets historia och relationer till Sverige.
Koivisto konstaterar att Sverige efter förlusten av Finland 1809 hela tiden eftersträvat att undvika konflikt med Ryssland. Han bedömer att detta också varit till fördel för Finland i samband med andra världskriget och senare. I boken framgår hur Finlands suveränitet som stat kunde uppnås i samband med första världskrigets slut och omvälvningarna i Ryssland. Att frigörelsen blev möjlig sammanhängde också med att landet hade grundläggande lagstiftning och institutioner från den svenska tiden som tjänade som underlag för en framtida självständig statsbildning. I praktiken hade det i huvudsak lugna 1800-talet givit det autonoma Finland tid att utveckla denna grund inom ramen för det ryska kejsardömet.
Den bestående gemenskapen mellan Finland och Sverige återkommer Koivisto till på flera sätt. Han betonar betydelsen av den svenska lagstiftningen och de av Sverige grundade institutionerna som levt kvar i Finland in i sen tid.
Han ger också exempel på hur svenska politiker, till exempel Erlander, i många viktiga avgöranden vägletts av hänsyn till Finlands belägenhet. Från de många turerna om EFTA, NORDEK och andra nordiska samarbetsprojekt berättar han om förtroligt samarbete mellan statsministrarna Koivisto, Erlander, Baunsgaard och Borten. Komplikationer då ryssarna ville lägga sig i Finlands handelspolitik berörs också.
Relationen mellan presidenten å ena sidan och statsministern å den andra blev delvis besvärlig under Koivistos tid som statsminister i olika omgångar 1968-1982. Kekkonen arbetade på många olika linjer och underlät att hålla statsministern fullt informerad. Den gamle agrarpolitikern gillade att sitta länge som president och se regeringar komma och gå.
En annan part som i vissa lägen var snål med att informera var den svenska regeringen, när det drog ihop sig till ansökan om medlemskap i EG. Sveriges regering ställde Finland inför fullbordat faktum vid några strategiska tillfällen. Detta blev upphov till några av de friktioner som också förekommit mellan länderna. I samband med (påstådda) intrång av främmande ubåtar på svenska vatten på 1980-talet uppstod andra friktioner.
Koivisto sveper över några hundra års historia med till synes lätt hand. Man får intrycket att han noggrant kontrollerat vissa källor som har något att säga om några utvalda skärningspunkter i historien. Det gäller inte minst de perioder som ligger före hans egen tid som central aktör och statsman. Han bygger också på personliga minnen från sin ungdom och från krigsåren och hänvisar därvid även till sin tidigare bok "Ung soldat", på svenska 1992.
I boken påminns läsaren om Koivistos insatser för att skapa långsiktighet i de finska regeringarnas arbete. Han arbetade för att kommunisterna på 1960-talet skulle accepteras som samarbetsparter av hans eget parti samtidigt som han försökte få de inbördes stridande socialdemokraterna upp ur sina skyttegravar. (Han tyckte båda sidorna hade fel.)
När han senare blivit president såg han till att Samlingspartiet, som Kekkonen uteslutit från regeringsdeltagande, kunde delta i och även leda regeringar på basen av sin styrka i riksdagen.
Det är ett lättsamt nöje att läsa Koivisto. Han blev känd för många svårtydda uttalanden när han intervjuades som regerings- eller statschef. I skrift talar han i allmänhet enkelt, emellanåt drastiskt klarspråk. Under hans tid återfördes presidentrollen till den av konstitutionen angivna. Han har därutöver i laga ordning medverkat till ändringar i Regeringsformen som inneburit att en del av den starka presidentmakten flyttats över till statsministern och regeringen.
Koivistos insats för den parlamentariska demokratin i Finland är av sådan dignitet att den kan föra tankarna till republikens första president K.J. Ståhlberg som i sitt statsrättsliga arbete gav grunden för republikens statsskick. Men det är inte något som Koivisto ordar om.