Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 7, 19 februari 2010 Svenskt militärsamarbete spolar fredsroll N
ATO kan komma att revidera sina planer för de baltiska staterna. Det är en skarp kursändring. För första gången sedan Kalla Krigets slut utpekar man Ryssland som ett hot. I maj 1997 sade NATO att man inte ville placera "avsevärda stridsstyrkor" på de baltiska staternas territorium eller i gamla Warszawapaktländer. De som vill ha nya planer hävdar att detta, plus de geografiska förhållandena, gör områdena sårbara från öst. Men NATO och Kreml skrev på Partnerskapet för Fred 1994. Man avhandlar regelbundet strategiska ämnen. Om NATO utpekar Ryssland som ett hot bådar det illa för dessa ömtåliga diplomatiska kanaler. Det är att återgå till Kalla Krigets tänkande och hindra fortsatt fredsutveckling. Det finns goda skäl till varför Ryssland drar sig för angrepp. NATOs artikel 5 kallar alla medlemmar till ömsesidigt försvar. Artikeln ger samma skydd åt alla. Ett ryskt infall i Baltikum eller Polen skulle utlösa en kraftig reaktion, möjligen med kärnvapen. Det är en oerhörd risk. Även om NATO inte använder kärnvapen visar Institute for Strategic Studies att Paktens militära styrkor är mer än tre gånger mera slagkraftiga än sina ryska motparter. Förtjänar Ryssland Västs tillit? Georgien avskräcker. Energitillgångar används som strategiska hot. Man hör militanta vändningar från Kreml. Det talas om att placera strategiska vapen i Kaliningrad som kan nå mål i västra Europa. Den retoriken skall inte ha någon plats i dagens umgänge. Baltikum har en stor inflyttad rysk minoritet. Det finns en fruktan för att Kreml skall blanda sig i nationernas inre liv för att "skydda sina landsmän". Hittills har man mullrat vid förhandlingsbordet i stället för att utlösa öppet våld. Energileveranser har strypts. Statlig cyberterrorism har troligen använts. Ryska flottmanövrer i Östersjön och Svarta Havet bidrar till att rättfärdiga NATOs tal om ändrade planer, men det tycks trots allt inte finnas några verkliga tecken på att Ryssland mjukar upp musklerna för anfall. Däremot sade president Medvedev fredagen 5/2 att han såg NATOs åtgärder som ett nationellt hot. Ryska stridskrafter har inte moderniserats i samma takt som de västliga, men här såväl som hos NATO finns de egna kärnvapnen alltid i strategernas bakhuvuden. Den enda möjliga vägen löper i motsatt riktning. Samarbete mellan NATO och Ryssland för att lösa vår tids stora problem är inte möjligt så länge man ser varandra som hot. Väst måste sluta ta fram provokativa försvarsplaner med tveksam förankring i geopolitiken. Öst å sin sida har att överge sin aggressiva taktik och slå in på vägar som leder till påtaglig samverkan. På den militära sidan har man att angripa spridningen av massförstörelsevapen och illegal vapenhandel. Man måste bekämpa terrorism - både den statsunderstödda och den som företräder särintressen. Man måste skapa tvingande föredömen för global nedrustning. Man måste nå samsyn om länder som Iran och Nordkorea - för att inte nämna attityden gentemot Israel eller Burma. Både Ryssland och NATO har enbart att förlora på nya planer för ömsesidig konfrontation. Sverige kunde spela en roll som internationell medlare och fredssamordnare. Tyvärr har EU-medlemskapet berövat oss handlingsutrymme och kraft som vårt geografiska läge, vår alliansfrihet och vår historia gett oss. Dessutom har vår militär alltmer samarbetat med främmande makt på svenskt territorium. Sverige har därför blivit ett osäkert kort i spelet om global fred. Vårt tänkande tillhör det förgångna - samma tänkande som Ryssland och NATO kan degenerera till. Historien säger att den som ser Ryssland som fiende skapar en fiende i Moskva. På samma vis skapar man lätt en fiende i Washington. För hundra år sedan hette det "krigsminister"; för femtio år sedan "försvarsminister". Om framtidens krav skall uppfyllas bör samma post kallas "fredsminister". Fred är inte bara avsaknaden av krig. Det handlar om miljö, demografi, naturresurser och mycket annat. Frågan är om fredsministerposten skall finnas på nationell svensk nivå, eller om framtidsvänliga krafter kan införa tänkandet på ett överstatligt plan. |