Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 3, 22 januari 2010

Sveriges EU-medlemskap bygger på lögn

"V

årt system är annorlunda än i många andra EU-länder. Därför såg Sverige till att få garantier från EU-kommissionen i samband med att vi gick med i EU 1995 om att vi skulle kunna behålla vårt system och Sverige klargjorde skriftligt att det var en absolut förutsättning för vårt medlemskap", påstod Dan Holke, chef för LO-TCO Rättsskydd och Elektrikerförbundets juridiska ombud i EU-domstolen, på LO-tidningens debattsida mitt under pågående konflikt i Vaxholm.

Frågan är varför varken Dan Holke eller de två juridiska ombuden för Byggnads och Byggettan inte någon gång under de två och ett halvt år som den rättsliga processen pågick i EU-domstolen hävdade att EU-domstolen inte hade befogenheter att pröva Vaxholmskonflikten eftersom Sverige hade fått ett undantag under medlemskapsförhandlingarna som fredade den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Svaret är enkelt. De visste mycket väl att det inte finns något undantag. Det enda som finns i medlemskapsavtalet är förklaring nummer 46, vilket är en svensk åsiktsdeklaration utan något som helst juridiskt värde.

Hade Dan Holke och hans kollegor viftat med denna ensidiga förklaring under domstolsförhandlingen i Luxemburg, hade de förmodligen blivit utskrattade av de 27 EU-domarna.

Inför förhandlingarna om medlemskap i EU formulerade LO en diger lista med krav. Bland annat krävdes att svenska kollektivavtal ska kunna tillämpas när utländska företag utför arbete i Sverige och att facket vid behov ska kunna sätta in stridsåtgärder (Lex Britannia).

EU-minister Ulf Dinkelspiel (m) framförde också dessa krav till EU-kommissionen när förhandlingarna om medlemskap inleddes i februari 1993.

Tillsammans med arbetsmarknadsdepartementet gjorde LO, TCO och SAF i slutet av oktober 1993 en uppvaktning av EU-kommissionen i Bryssel för att försöka vinna acceptans för kollektivavtalsmodellen.

I början av november 1993 fick arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c) ett brev från EU-kommissionären Padraig Flynn där han lovade att "Maastrichtavtalet inte på något sätt kräver att svensk praxis på arbetsmarknaden ändras".

Problemet var att Flynns brev inte hade något egentligt värde. Det gav bara uttryck för hans egen, eller i bästa fall EU-kommissionens tolkning av vilka möjligheter Sverige skulle erbjudas att införa och tillämpa EU:s rättsregler.

Detta problem var Sveriges EU-förhandlare uppenbarligen införstådda med och försökte därför att på något sätt få Flynns brev bekräftat i förhandlingsprotokollet. Resultatet blev ett ensidigt uttalande från svensk sida. "Det var omöjligt att komma längre," förklarade Jörgen Hettne, jurist på utrikesdepartementets rättsavdelning.

Syftet med förklaring nummer 46 var att inför den stundande folkomröstningen försöka vilseleda tillräckligt många socialdemokratiska väljare och fackföreningsmedlemmar. Och det lyckades. Under den sista veckan innan folkomröstningen i november 1994 gick omkring fem procent av de socialdemokratiska väljarna från nej-sidan över till ja-sidan. Det avgjorde hela folkomröstningen.

Därför är det ingen överdrift att konstatera att Sveriges medlemskap i EU bygger på en lögn (eller flera) från EU-propagandisterna inom arbetarrörelsen med dess politiska och fackliga grenar.

LO:s styrelse förkunnade i ett uttalande att: "EG [har] garanterat att man inte vill störa eller ingripa i den svenska arbetsrättstraditionen, vilket kommer att framgå i förhandlingsprotokollet."

Att LO och dess medlemsförbund (med undantag av Transport och Handels) gick i god för EU-medlemskapet var en förutsättning för en seger för ja-sidan i folkomröstningen i november 1994. Ledningen för fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna lyckades, efter Ingvar Carlssons återkomst som statsminister hösten 1994, med konststycket att på kort tid övertyga tillräckligt många av de sina att EU inte hotade den svenska modellen vare sig på arbetsmarknaden eller i välfärdspolitiken. "Lita på oss" förklarade Ingvar Carlsson tryggt småleende på helsidesannonser tillsammans med Mona Sahlin.

Hur hade det gått i folkomröstningen för 15 år sedan om de svenska löntagarna känt till att EU-rättsliga principer om fri rörlighet för marknadskrafterna står över den svenska modellen vad gäller kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder? Hade en majoritet röstat ja då? Glöm det!

Fakta: Förklaring nummer 46

"46. Förklaring av Sverige om socialpolitik
Genom den skriftväxling mellan Sverige och kommissionen som är bifogad sammanfattningen av slutsatser vid det femte mötet med förhandlingskonferensen på ministernivå (CONF-S 81/93) har Sverige fått försäkringar beträffande svensk praxis såvitt gäller arbetsmarknadsfrågor och då särskilt systemet med att fastställa arbetsvillkor i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter."

Share