Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 5, 5 februari 2010 Med Köpenhamn i backspegelen R
esursstarka särintressen har en ödesdiger tendens att upprätthålla rådande ordning, även när denna är ohållbar. Utvecklingen går därför sällan mot social och ekologisk uthållighet när sådana krafter lobbar in sig i demokratins beslutsmekanismer och när svängdörrarna mellan toppolitik och näringslivets kommandobryggor snurrar allt snabbare. Påtagligt många av delegaterna på klimatkonferensen i Köpenhamn ägde ett förflutet som höga tjänstemän inom energikoncerner, flygbolag, bilföretag och annan fossiltung verksamhet. Det magra utfallet var därför i hög grad förprogrammerat och mirakulösa genombrott på kommande konferenser förutsätter nog just mirakler. Är vi då dömda till fortsatt vandring ut mot den "tipping point" där klimatförändringarna hotar att börja skena bortom varje möjlighet till kontroll? Nej, men klimatpolitiken behöver nu skyndsamt kompletteras med verkningsfullare instrument än handel med utsläppsrättigheter, som inte förmått minska de globala utsläppen av växthusgaser. Dessa har tvärtom stigit med 40 procent sedan 1990 och kurvan fortsätter peka brant uppåt. I stället för att sätta vår tillit till utdragna förhandlingar om utsläppskvoter, så måste nu marknadslogiken i klimatpolitiken dämpas till förmån för lagstiftning, subventionsväxling och offentliga investeringar. Den industrialiserade världen skulle kunna - för att nämna ett konkret exempel på klimatlagstiftning - ta efter den i Japan framgångsrikt tillämpade top-runner-modellen. I korthet innebär denna att marknadens energieffektivaste version inom ett visst produktsegment blir normerande och att konkurrenterna - efter en given tidsfrist - förbjuds sälja produkter som inte uppnått samma effektivitetsgrad. Något som förslagsvis kunde kompletteras med subventionsväxling: de hundratals miljarder dollar av offentliga medel som årligen runtom i världen subventionerar utvinning och konsumtion av fossil energi skulle i stället kunna investeras i utbyggnad av förnybar energi. Världsbanken, exportkreditinstitut och offentliga pensionsfonder behöver radikalt förändrade ägardirektiv. Det är oförsvarligt att vårt gemensamma pensionskapital i de statliga AP-fonderna, med ägardirektiv upprättade av riksdagen, fortsätter att lägga drygt 90 procent av sina energiinvesteringar på fossilsidan. Man kan inte kräva att privat kapital ensamt ska bära utvecklingskostnaderna för omogna gröna teknologier som exempelvis vågkraft eller utbyggnad av infrastruktur för elbilar. Vinsterna, såväl de företagsekonomiska som samhällekonomiska, är visserligen betydande över tid, men i många fall handlar det snarare om årtionden än år - och det är ett rimligt krav att en privat investerare får del av vinsten under sin livstid. Alltså finns här en avgörande roll för investeringar av offentligt kapital, liksom fallet var när järnvägar och vattenkraft byggdes ut. Ett mer näraliggande exempel är 60- och 70-talens stora bostadsbyggnadsprogram, som kunde genomföras tack vare betydande investeringar av offentliga pensionsmedel. Det ter sig inte orimligt att AP-fonderna engagerar sig i den nu förestående ekologiska samhällsomställningen, alltifrån energieffektivisering av våra miljonprogramsområden till massiva satsningar på vindkraftsparker och solcellsanläggningar. Den här typen av investeringar har snabbt utvecklats från att högriskklassas till att i stället bedömas som påtagligt säker, och anses dessutom besitta stor jobbskaparpotential. Säkerhet i kombination med att alstra nya arbetstillfällen, som minskar risken för arbetslöshet och sämre pensionsutfall, ter sig optimalt för det långsiktiga kapitalförvaltande som åligger AP-fonderna. Dessa kommer emellertid att åderlåtas av de förestående stora pensionsavgångarna och räcker inte ensamma till för att investera oss ut ur fossilsamhället. Vi bör därför även överväga etablerandet av offentliga kreditinstitut för grön samhällsomställning. Tysklands världsledande ställning inom förnybar energi - 280 000 tyskar arbetar i dag inom denna sektor - beror på en lyckad kombination av lagstiftning och förmånliga statliga lån. Under det senaste årtiondet har andelen av den tyska elkonsumtionen som härrör ur förnybara energikällor ökat från 4 till 16 procent, tack vare den år 2000 införda lagen om fastprissystem för grön el samt god tillgång på offentliga lån och bidrag förmedlade av statliga Kreditanstalt für Wiederaufbau. Flera ledande politiker i andra länder har inspirerats av detta, nyligen meddelade Storbritanniens skuggfinansminister George Osborne att om de konservativa vinner vårens parlamentsval så införs en statlig bank för gröna investeringar, till glädje för alla de entreprenörer som i dag har svårt att få lån från de etablerade affärsbankerna. Det finns inte tid till apati utan nu måste klimatpolitiken vitaliseras genom en högre växel och andra vägval. Solenergi, vindkraft, vågkraft och annan förnybar energi besitter samma tunga samhällsförändrande driv som en gång ångkraft och elektricitet. Nu är tiden mogen att förlösa den kraften och rädda klimatet. |