Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 1, 8 januari 2010 Olja och storpolitik B
risten på beslut under Köpenhamnsmötet var en framgång för USA:s handelskammare, som under 2009 satsat 1,5 miljarder dollar på desinformation angående situationens allvar, och inte ens dragit sig för att vilja släpa enskilda debattörer i USA inför rätta för att ha avslöjat propagandans metoder och mål. Pengarna slussades från stiftelser knutna till Alliance for America, en organisation som varit direkt förebild för den så kallade Allians för Sverige och som Miljömagasinet under hösten skrivit om. En annan aktör som skrattar hela vägen till banken är Kina. Därför tittar vi lite närmare på några faktorer som knappast belystes av svenska media under Köpenhamnsmötet. När Kina fullbordade bygget av en pipeline från det oljerika Kazakhstan utan att Ryssland var inblandat stärkte man sitt grepp om de naturresurser som krävs för att livnära en galopperande nationalekonomi. Samtidigt intensifierar man jakten på tillgångar i andra delar av världen. Kina har medtävlare i kampen om energin. Också det skenbart idylliska Mellanskåne är hotat när transnationella bolag - i det här fallet Shell - vill sno åt sig inmutningar. Kina är världens näst största energikonsument, efter USA. Man har dragit nytta av den västliga ekonomiska krisen och använt en stor del av sin valutareserv för att investera i såväl Ryssland som i Centralasien. Samtidigt förstärker man sedan årtionden sina fotfästen i Afrika och i de oljerika områdena i Syd- och Mellanamerika, som till exempel Venezuela. Här bidrar man till att bygga anläggningar för utvinning och utökad infrastruktur i utbyte mot långsiktiga gynnsamma kontrakt på gas och olja. Kina saknar egna energiresurser för att livnära landets expansion. Skärs man av från Afrika kommer den inhemska expansionen också att upphöra. Därför satsar man hårt på de så kallade utvecklingsländernas marknad. Det finns politiska likheter mellan Kina och många nationer i Afrika. Bägge har en blodig historia, bitter erfarenhet av kolonialpolitik och stora befolkningar, men en mycket smal härskande elit som utnyttjar demokratibegreppet för egna syften. Detta gör att parterna lättare kan identifiera sig med varandra. Kina har erbjudit Angola krediter i multimiljardklassen för att lösa landets skulder till den USA-styrda Världsbanken, och köpt in sig i landets statliga oljebolag. Man har hjälpt regimen i Khartoum att slinka undan internationella sanktioner genom att bygga vapenfabriker i Sudan. Efter fjolårets militärkupp i Guinea, som ledde till massakrer på oppositionella och där den nya regimen inte erkändes av vare sig Europa, USA eller de ledande afrikanska nationerna, skyndade sig Kina att skriva kontrakt med ledarna. Utsikten till framtida energitillgångar var viktigare än ryktet som hedervärd internationell affärspartner. Sådana tecken pekar på en delvis dold men allt viktigare konflikt mellan Kina och stora delar av den övriga industrivärlden. Ryssland gör väldiga ansträngningar i Afrika i försök att motverka kinesiskt inflytande och återvinna något av sin ställning som stormakt i afrikanska ögon. Här vill ryska bolag ingå i partnerskap med lokala och nationella företag för att lägga grunden till en motsvarighet till OPEC, fast på naturgassidan. Teoretiskt har Ryssland världens största naturgaslager och en åttondel av den olja som återstår. Enligt US Energy Information Administration kommer nästan 50 procent av landets budget 2010 att balanseras med utrikeshandel med olja och gas - här kommer också affärerna med Nordstream in, liksom diskussioner med såväl Iran som Irak. Man handlar också med Kina. 2009 sade Kina att man lånar Ryssland 25 miljarder dollar i utbyte mot optioner på råolja under de närmaste 20 åren. Pengarna tas ur Kinas valutareserv. Det är ett högt spel. Men Ryssland är inte den finansielle jätte landet var så sent som för två år sedan. Det har ett ganska vacklande banksystem, som också är utsatt för stark inhemsk politisk press. Den långsiktiga lösning man ser är att öppna polartrakterna för industriell utvinning. Här följer utvecklingen den i Kanada och Alaska, och som ansvariga ekonomer sedan länge varnat för. Oljekrigen i Persiska viken var misslyckade också därför att de inte gav USA de energistrategiska fördelar man väntat sig. Därför skiftar man alltmer fokus mot Afrika. Problemet är att man i likhet med Ryssland finner sig arbeta i motvind eftersom Kina har hunnit skaffat sig viktiga fördelar här. Dessutom har amerikanska bolag att ta viss hänsyn till officiella sanktioner från Washington när det gäller somliga stater. Sådana hämskor har inte lagts på de kinesiska och ryska investeringarna. |